Det var en gång för länge sedan en getmamma, som hade sju små killingar. Hon älskade dem över allt annat. En dag skulle hon gå in i skogen för att hämta lite mat, så hon kallade alla sju barnen till sig och sa:
”Kära barn, jag måste gå till skogen, var försiktiga och akta er för vargen. Om han kommer hit så slukar han er med hull och hår. Han kommer att vara utklädd, men ni kommer att känna igen honom på hans mörka röst och svarta fötter.” Killingarna svarade: ”Kära mamma, vi kommer att klara oss bra. Du behöver inte oroa dig för oss.” Då bräkte den gamla getmamman lättad och gick iväg till skogen utan att oroa sig.

Det dröjde inte lång stund innan någon knackade på dörren och ropade: ”Öppna dörren, kära barn, er mor är här och har med sig något till er alla.” Men de små killingarna förstod att det inte var deras mor utan att det var vargen. Det hördes på den mörka rösten. ”Vi kommer inte att öppna dörren.” ropade killingarna, ”Du är inte vår mamma. Hon har en mjuk, behaglig röst. Din röst är mörk och skrovlig. Du är vargen!”
Vargen gick då iväg till en handlare och köpte sig en stor bit krita, som han åt upp för att göra rösten ljusare. Han gick sedan tillbaks till killingarnas hus, knackade på dörren och ropade: ”Öppna dörren kära barn, er mor är här och har med sig något till er alla.” Men han hade lagt en av sina svarta tassar på fönstret. Det såg killingarna och de ropade: ”Vi kommer inte att öppna dörren. Vår mor har inte svarta fötter som du har. Du är vargen!”

Vargen gick då till bagaren och sa: ”Jag har skadat mina fötter. Du kan väl lägga på lite deg på dem.” Sedan gick han vidare till mjölnaren och sa: ”Strö lite vitt mjöl på mina fötter.” Mjölnaren tänkte för sig själv: ”Vargen tänker lura någon.” och vägrade. Vargen sa då till mjölnaren: ”Om du inte gör som jag säger, kommer jag att äta upp dig.” Då blev mjölnaren rädd och gjorde hans tassar vita med mjölet.
Så nu gick den elaka vargen för tredje gången till killingarnas dörr. Han knackade och sa: ”Öppna dörren barn, er kära mor har kommit tillbaka hem från skogen och har med sig något till var och en av er.” Killingarna ropade då: ”Visa först dina fötter så att vi kan se att det är vår mor.” Vargen visade då sina fötter i fönstret. När killingarna såg de vita fötterna trodde de att han talade sanning och öppnade dörren. Men vem var det som kom in om inte vargen! De blev skräckslagna och ville gömma sig. En sprang under bordet, den andra hoppade ner i sängen, den tredje gömde sig i ugnen, den fjärde sprang in i köket, den femte gömde sig i ett skåp, den sjätte lade sig under tvättfatet och den sjunde gömde sig i det stora golvuret. Vargen hittade dem dock och visade ingen barmhärtighet utan slukade dem den ena killingen efter den andra. Den yngsta som gömt sig i klockan var den enda killingen, som vargen inte hittade. Vargen var nu mätt och nöjd och gick sin väg. Han lade sig under ett träd på den gröna ängen utanför killingarnas hus och föll i sömn. Strax därefter kom den gamla getmamman tillbaks från skogen. Ack, vilken syn som mötte henne!
Ytterdörren stod vidöppen. Bord, stolar och bänkar hade rivits omkull, tvättfatet hade slagits sönder, täcken och kuddar hade kastats ur sängarna. Hon letade efter sina barn, men hittade dem ingenstans. Hon ropade deras namn men ingen svarade förrän hon ropade den yngsta killingens namn. Då sa en späd röst gråtande: ”Kära mamma, jag är inuti golvuret.” Hon tog ut den lilla killingen, som då berättade att vargen hade kommit dit och ätit upp alla de andra. Du kan tänka dig som hon grät över de stackars barnen.

Hon gick gråtande ut ur huset och den lilla killingen sprang efter henne. När de kom ut på ängen, såg de vargen ligga snarkande under ett träd. Han snarkade så högt att grenarna skakade. Den gamla getmamman tittade ingående på vargen och såg att det var något som rörde sig och kämpade inuti vargens mage. ”Oh kära nån”, sa hon, ”kanske är mina stackars killingar, som han svalde, fortfarande vid liv.” Sedan sprang killingen hem och hämtade, sax, nål och tråd. Mamman klippte upp magen på vargen och nästan innan hon gjort första klippet, hoppade en liten killing ut. Efter några klipp till hoppade alla sex killingar ut en efter en. De var alla fortfarande i livet och hade inte kommit till skada eftersom vargen i sin glupskhet hade svalt dem hela. Vilket glatt återseende det var! De omfamnade alla sin mor och skuttade glatt omkring. Mamman sa till dem: ”Gå nu och hämta några stora stenar, så skall vi fylla den elakingens mage med dem medan han sover.” De sju killingarna skyndade sig då att hämta stenar, som de fyllde vargens mage med. Mamman sydde sedan ihop honom igen så fort att han inte märkte något, utan fortsatte att sova.

När vargen så småningom vaknade och kom upp på sina fötter, gjorde stenarna i magen honom väldigt törstig. Han gick därför bort till brunnen för att dricka vatten, men när han började gå började stenarna i hans mage att röra sig och skramlade mot varandra. Han skrek då:
”Vad är det som rullar och skramlar i min mage?
Jag trodde det var sex små killingar,
Men nu känns det som stora stenbumlingar.”

Och när han kom fram till brunnen och lutade sig fram för att dricka, gjorde de tunga stenarna att han tappade balansen och föll i vattnet och drunknade. När killingarna såg detta, kom de omedelbart springande och ropade högt och ljudligt: ”Vargen är död! Vargen är död!” De dansade av glädje runt källan tillsammans med sin mor.

Sedan gick de lyckliga hem och visste att de inte längre behövde vara rädda för vargen.

Det var en gång en drake, som bodde i en stor borg högt uppe på ett berg. Draken hade bott där i flera tusen år, men ingen människa hade sett honom. I byn som låg alldeles nedanför berget pratades det mycket om vad som kunde finnas i borgen, men ingen vågade sig upp för att undersöka det. Draken hade varit nere i byn för fler hundra år sedan, men blivit skrämd av konstiga ljud. Det var en vallpojke, som hade blåst i sin flöjt. Draken hade aldrig hört musik förut och han tyckte det var förskräckligt.

En dag när draken satt i sin borg och tittade ner på byn fick han se en vacker flicka med en krona på huvudet. Han blev väldigt kär i henne och tänkte att henne skulle jag vilja gifta mig med. Han visste förstås inte var hon bodde, men jag får väl leta efter henne tänkte han. Men hur skulle han våga sig ner till byn? Tänk om det hemska ljudet kom igen. Det som människorna kallade musik. Han samlade mod i flera dagar, sedan begav han sig ner. När han kom ner till byn fortsatte han in i skogen, men ingenstans kunde han se henne. Plötsligt fick han se en pojke som kom vägen fram. Han bar på ett gevär. Det var Per, som var ute i skogen och jagade. När Per fick se draken blev han både förvånad och rädd. Draken stannade och frågade var den fina flickan med kronan bodde.
– Menar du prinsessan så bor hon på slottet, svarade Per.
Därefter skyndade sig Per hem och berättade för alla han mötte om draken, men ingen trodde honom. Du har bara drömt sade man till honom.

En dag var prinsessan försvunnen, man letade överallt i hela den stora trädgården där hon hade varit och plockat blommor. Alla i hela slottet letade, men ingenstans fann man henne. Då red kungens tjänare ner till byn och satte upp ett stort anslag där det stod att prinsessan var försvunnen. Kungen utlovade en stor belöning till den som hittade prinsessan.

När Per läste anslaget kom han att tänka på draken, som hade frågat efter prinsessan. Tänk om det var draken, som hade rövat bort henne! Per hade lust att sätta full fart till borgen, för det var ju dit draken hade försvunnit, men när han tänkte efter tyckte han det var bäst att vänta tills det blev mörkt.

På natten smög sig Per upp till borgen, men när han kom nära fick han se att draken var vaken och satt på trappan och tittade på månen. Plötsligt hördes ett förskräckligt oväsen, någon knackade på rutan och skrek:
– Släpp ut mig!
Per kände igen prinsessans röst, men hur skulle han kunna hjälpa henne, när draken satt och vaktade borgen? Med jämna mellanrum sprutade draken ut en stor eldslåga. Det såg ruskigt ut. Per fick vända om hem igen utan prinsessan.

När han var hemma kom han att tänka på att han hade sett en matskål på trappan. Kunde det vara drakens matskål tro? När Per vaknade på morgonen hade han fått en alldeles lysande idé. Han skulle smyga upp till borgen i natt och med sig skulle han ha sömnmedel, som han skulle lägga i drakens skål. Sedan skulle han befria prinsessan.

Per smög så tyst han kunde upp till borgen, någon drake kunde han inte se. Skulle han våga sig fram till matskålen? Det var alldeles ljust för månen lyste upp hela borgen. Hur skulle han göra? Just då försvann månen bakom några moln. Kvickt smög Per fram och lade sömnmedel i skålen. Sedan gömde han sig bakom några buskar och väntade för att se vad som hände. Efter en lång, lång stund kom draken ut, och nu var han väldigt hungrig, så han slukade allt som fanns i skålen. Sedan satte han sig tillrätta i en stol, som stod nedanför trappan. Det dröjde inte länge förrän draken hade somnat. Det hördes på de ljudliga snarkningarna. Hela borgen skakade.

Kvickt smög sig Per in, rusade uppför alla trapporna till tornrummet, där han fann prinsessan. Hon blev jätteglad när hon fick se Per, som tog hennes hand. Tillsammans sprang de nerför trapporna och fortsatte ut i det fria. Draken sov fortfarande som tur var. När kungen och drottningen fick se sin flicka blev de jätteglada och kramade om henne. Per berättade om draken och hur han hade lurat den och befriat prinsessan. Kungen berömde honom och tyckte att han hade varit mycket modig.
– Du får fundera på vad du vill ha som belöning, sa kungen,
– men jag är orolig för att draken kommer tillbaka, när han upptäcker att prinsessan är borta. Finns det inget som den är rädd för?
– Jo jag vet något, sa prinsessan.
– Vad då? Sa kungen.
– Jag upptäckte att draken var väldigt rädd för musik, sa prinsessan.
– Då har jag en ide, sa Per.
– Vi sätter en vakt nedanför berget, som börjar spela musik, så fort draken är på väg ner.
– Vilken smart ide, men vi får se till att soldaterna löser av varandra, sa kungen.

– Nå Per har du tänkt på vad du vill ha i belöning? sa drottningen.
– Ja jag skulle gärna vilja gifta mig med prinsessan, sa Per.
– Vad säger du min flicka? sa kungen.
– Snälla pappa det vill jag gärna, sa prinsessan.
– Du får prinsessan och halva kungariket eftersom du har varit så modig, sa kungen.

Sedan gifte sig Per med prinsessan och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Undrar du över draken? Jo han visade sig aldrig mer.

Nu ska du få träffa trollet Trulls. Du kanske redan har träffat honom någon regnig dag när du har varit i skogen. Har du sett ett stort berg, som är övertäckt med mjuk mossa, och om det ligger en stor bamsesten framför, då kan du ha kommit rätt. Det kan vara här som lilla Trulls bor. För om man kikar bakom stenen kan man se ett stort hål, som leder rakt in i berget, TROLLBERGET.

Här bor inte bara Trulls utan hela hans stora trollfamilj.Trulls skiljer sig lite från sina andra syskon. Han är en riktig liten filur som hittar på många hyss. Det gör aldrig hans syskon. De gör precis som trollmor och trollfar säger till dem att göra, medan Trulls ofta gör tvärtemot. Han gör det inte för att vara olydig utan han glömmer helt enkelt av vad han får och inte får göra. Eftersom Trulls är så charmig, förlåter alla honom. En sak var absolut förbjudet det var att gå utanför trollberget. Man skulle akta sig noga för människor och solen. Detta tjatade trollmor om varje dag.

Trulls hade varit utanför trollberget och sett några människobarn och han tyckte de såg snälla ut. Han skulle gärna vilja bli vän med dem. Tänk att få vara med dem och leka. Det skulle vara kul.
I dag var det en sådan där tråkig dag när ingen av syskonen ville leka med honom. Mamma och pappa hade fullt upp att göra. Trulls gick otåligt omkring, han var på ett alldeles särskilt dåligt humör. Han gick till utgången och tittade ut. Oj, vad det regnade! Då behövde man ju inte vara rädd för solen i alla fall. Trulls bestämde sig för att göra en liten utflykt, men bara en liten. Tyst smög han ut ur trollberget och längre in i skogen. När han hade gått en stund tyckte han att han hörde röster. Kvickt som en vässla gömde han sig bakom en buske. När han kikade fram fick han se två barn som kom cyklande. Det var de barn, som han sett en annan gång. Nu fick de syn på honom också.
– Titta ett så gulligt troll, sa flickan.
– Vad heter du? sa pojken.
Trulls blev så rädd att han inte fick fram ett ljud. Hjärtat klappade så fort. Till slut fick han fram
– Trulls.
– Är du rädd? Det behöver du inte vara. Vi är snälla. Jag heter Britta och det här är min bror Leo, sa flickan.
– Vill du åka med oss på cykeln, undrade Leo.
Skulle Trulls våga? Lite rädd var han allt, men till slut bestämde han sig för att han vågade.
– Okej då men bara en liten bit, sa Trulls och hoppade upp på Leos pakethållare.
Det bar av i en rasande fart. Oj vad det kittlade i magen på Trulls, men vad kul det var. När de hade åkt en bra stund upptäckte Trulls att solen höll på att titta fram bakom molnen.
– Hjälp solen! Den får inte skina på mig för då spricker jag, sa Trulls.
– Du behöver inte vara rädd för vi är framme hos oss. Vi går ner i vår källare. Där är det alldeles mörkt, sa Britta.
Vilket rum, så mycket leksaker det fanns Trulls blev alldeles salig. Han glömde helt bort tiden.

Britta gick upp i huset för att hämta fika. Trulls hade aldrig ätit något godare. Han åt två bullar och drack ett stort glas hallonsaft. Plötsligt kom han att tänka på sin mamma.
– Jag måste nog gå hem nu, sa han.
– Solen lyser fortfarande, sa Britta.
– Vad ska jag göra? lille Trulls började storgråta.
– Jag vill hem till mamma, pappa och alla mina syskon.
Nu var Trulls alldeles förtvivlad. Britta och Leo tyckte väldigt synd om det lilla trollet, men de visste inte hur de skulle kunna hjälpa honom. Plötsligt fick Britta en ide. Hon hämtade sin gamla dockvagn.
– Får du plats i den ?, sa hon.
Leo och Britta hjälpte trollet upp i vagnen.
– Nu får du ligga alldeles stilla, så ska jag lägga ett täcke över dig. Sedan kör vi dig hem till Trollberget och solen kommer inte att kunna lysa på dig, sa Britta.

Trulls försökte att ligga alldeles stilla, men helt lätt var det inte för det var väldigt trångt. Plötsligt stannade vagnen Trulls kikade försiktigt upp och fick då se att han var hemma. Kvickt hoppade han ur. Han kramade Britta och Leo och tackade för en rolig dag. Sedan rusade han in i Trollberget, där han sprang rakt på sin mamma.
– Så bra att jag hittade dig, för vi ska strax äta, sa Trollmor.

Trulls berättade för alla om sitt äventyr, men det var ingen som trodde honom. Syskonen skrattade och sa att det var en bra saga. Pappan sa att sådant här skulle man inte skämta om. Mamman kramade om sin lille Trulls och sa att det var bra att han hade en sådan härlig fantasi. Hur Trulls än försökte övertyga dem om att det faktiskt var sant var det ingen som trodde honom. Skyll er själva, tänkte Trulls. Då får väl detta vara min lilla hemlighet.

För länge, länge sedan fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varandra:

– Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ännu inte fått något.

Så en dag, när drottningen badade kröp en groda upp ur vattnet och sa till henne:

– Din längtan skall bli uppfylld. Inom ett år kommer du att få en dotter.

Precis som grodan hade sagt fick drottningen en dotter. Hon var så vacker att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på, därför fick den trettonde stanna hemma.

Festen firades med pompa och ståt och när den var över, skänkte feerna underbara gåvor till prinsessan. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.

När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:

– Kungadottern kommer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon sig om och lämnade salen.

Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte fen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:

– Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.

Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev vacker och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.

Den dan hon fyllde femton år var kungen och drottningen inte hemma och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt sitt lin.

– God dag, tant, sa prinsessan, vad gör du?

– Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.

– Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnrocken förrän spådomen gick i uppfyllelse och hon stack sig i fingret på sländan.

I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden som stod där och föll i djup sömn. Hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen somnade och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, ja alla sov, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte utan båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring slottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre. Till sist omgav den hela slottet och växte högre än tornen så att inte ens flaggorna syntes.

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa – så kallades nämligen prinsessan – och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt eftersom törnet var så tätt. Flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.

Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:

– Jag är inte rädd, jag vill rida dit och se den vackra Törnrosa. Hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.

Nu hade faktiskt de hundra åren just gått. Den dag hade kommit när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken visade det sig att den bestod av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.

På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova. På taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet såg han flugorna sova på väggen. Kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken. Pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andetag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren där Törnrosa låg och sov.

Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans och kungen, drottningen och hela hovet vaknade. Alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna. Duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare. Elden i köket tog fart, steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek och pigan plockade tuppen färdig.

Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Det var mitt i vintern och snöflingorna föll som dun från skyn. Drottningen satt vid fönstret och broderade. Hennes broderiram var av ebenholts. Medan hon arbetade tittade hon emellanåt ut på snön. Hon råkade sticka sig i ett finger med nålen och tre droppar blod föll ner på några flingor snö som fallit in genom fönstret. När hon såg det ljusröda blodet på snön, tänkte hon: ”Om jag ändå fick en dotter, som var vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.”

Inte långt därefter fick hon en dotter med en hud som var vit som snö, läppar röda som blod och ett hår svart som ebenholts. Hon döptes till Snövit och strax efter dopet dog hennes mamma, drottningen.

Efter ett år tog sig kungen en annan hustru, en vacker kvinna. Hon var mycket högdragen och fåfäng och kunde inte stå ut med att någon skulle kunna vara vackrare. Hon hade en förtrollad spegel och varje morgon brukade hon stå framför den och titta på sin spegelbild och säga:

”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade då;
”Ni vackrast i landet är.”
Detta gjorde henne nöjd, eftersom hon visste att spegeln alltid talade sanning.

Snövit växte upp och blev allt vackrare och när hon var sju år var hon vackrare än själva dagen, ja hon var till och med vackrare än drottningen själv. Så en dag när drottningen frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
så svarade spegeln:
”Drottning, ni är vackrast i salen här
men Snövit vackrast i landet är.”

Detta blev en väldig chock för drottningen och hon blev grön av avund. Från den dagen hyste drottningen agg mot Snövit och hatet växte dag för dag och hon hade Snövit i sina tankar dag som natt. Till slut skickade hon efter en jägare och befallde honom:

”Tag med barnet ut i skogen, så att jag slipper att se henne. Jag vill att du dödar henne och tar med hennes hjärta som bevis.”
Jägaren lovade att göra det och förde henne med sig ut i skogen. När han drog upp sin jaktkniv för att skära ut Snövits oskyldiga hjärta började hon gråta och sa snyftande:
”Snälla jägare, ta inte mitt liv! Om du skonar mig, går jag in i skogen och kommer aldrig mer tillbaka igen.”

Jägaren tyckte då synd om henne och sa: ”Iväg med dig då, din stackars flicka.” Han tänkte att hon säkert skulle bli uppäten av de vilda djuren men kände sig lättad av att slippa döda henne. När Snövit springande försvunnit in i skogen fick jägaren se ett vildsvin mellan träden. Han dödade då vildsvinet och skar ut hjärtat för att ta med till drottningen som bevis på att han dödat Snövit.

Nu var Snövit alldeles ensam i den vilda skogen. Hon var skräckslagen och blev jätterädd även om det bara var ett löv som prasslade i träden. Hon sprang över skarpa stenar och genom taggiga snår och hon såg de vilda djuren i skogen, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge hennes ben orkade bära henne och när skymningen föll kom hon till ett litet hus. Snövit gick in i huset för att vila och såg då att allting där inne var väldigt litet men rent och vackert. Det stod ett litet bord med vit duk och fint dukat med sju små tallrikar. Vid sidan av tallrikarna låg små knivar och gafflar och det var små bägare att dricka ur. Utefter väggen stod sju små sängar uppställda på rad med rena vita lakan. Snövit, som var mycket hungrig, åt lite gröt och bröd från varje tallrik och tog en liten klunk vin ur varje bägare för att inte göra slut på någon av portionerna. Nu var hon väldigt trött och ville lägga sig. Hon provade den ena efter den andra sängen, men ingen verkade passa. En var för kort en annan för lång men när hon kom till den sjunde sängen verkade den vara lagom och hon lade sig ner och föll snart i sömn.

När det var nästan helt mörkt, kom husets herrar hem. Det var sju dvärgar. De var gruvarbetare och arbetade i de omgivande bergen. När de tänt sina lyktor så att det blivit ljust i den lilla stugan såg de att någon måste ha varit inne, eftersom allting inte stod som det hade gjort när de lämnat stugan.

Den förste dvärgen sa:
”Vem har suttit i min lilla stol?”

Den andre sa:
”Vem har ätit från min lilla tallrik?”

Den tredje sa:
”Vem har tagit mitt lilla bröd?”

Den fjärde sa:
”Vem har smakat på min gröt?”

Den femte sa:
”Vem har använt min lilla gaffel?”

Den sjätte sa:
”Vem har skurit med min lilla kniv?”

Den sjunde sa:
”Vem har druckit ur min bägare?”

Sedan sa den förste, efter att ha sett sig om och sett en grop i sin säng:
”Vem har legat i min säng?”

Sedan kom de andra också springande och ropade:
”Det är någon som har legat i våra sängar också!”

Men när den sjunde dvärgen tittade på sin säng, såg han Snövit ligga där och sova. När han berättat detta för de övriga, kom de springande, lyste med sina sju lyktor och tittade förvånade på den sovande Snövit.

”Du store tid!” utropade de, ”Vilket vackert barn!” De var så förtjusta över henne, att de inte förmådde sig att väcka henne, utan lät henne sova hela natten. Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater i tur och ordning. En timme hos var och en tills natten var över.

När Snövit vaknade på morgonen och såg de sju dvärgarna, blev hon först rädd, men de verkade ganska snälla. En av dem frågade:
”Vad heter du?”
”Jag heter Snövit”, svarade hon.
”Hur har du kommit till vårt hus?” frågade de vidare.
Hon berättade då hur hennes styvmamma hade önskat att hon skulle dö men att jägaren som skulle döda henna hade skonat hennes liv och hur hon sedan sprungit hela dagen tills hon hittat deras hus.

Dvärgarna sa då:
”Om du sköter huset för oss, lagar mat, tvättar, bäddar våra sängar, syr och stickar och håller allting rent och snyggt i huset, kan du stanna hos oss och ingenting kommer att fattas dig. Vill du stanna?”

”Av hela mitt hjärta.” sa Snövit. Hon stannade således kvar och höll god ordning i huset. På morgonen gick dvärgarna iväg till gruvan för att leta efter guld och på kvällen kom de tillbaka och då skulle deras kvällsmat vara klar och stå på bordet. Hela dagarna skulle Snövit vara ensam i stugan och dvärgarna sa varnade till henne:
”Akta dig för din styvmor, hon kommer snart att få veta att du är här. Släpp inte in någon i huset.”

Drottningen, som nu trodde att Snövit var död, var nu säker på att hon återigen var vackraste av alla och hon frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade då:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

Hon blev då väldigt arg. Eftersom hon visste att spegeln alltid talade sanning, förstod hon att jägaren lurat henne och att Snövit fortfarande vara i livet. Hon funderade och funderade hur hon skulle kunna få slut på henne. Så länge hon inte var den vackraste i landet fick hon ingen ro i sinnet. Till slut hade hon kommit på en plan. Hon svärtade sitt ansikte och klädde ut sig till en gammal gumma så att ingen skulle känna igen henne. I sin förklädnad gav hon sig iväg över bergen till dvärgarnas stuga. Väl där knackade hon på dörren och ropade:
”Fina varor till salu! Fina varor till salu!”

Snövit kikade ut genom fönstret och ropade:
”God dag, snälla frun, vad har du att sälja?”

”Fina varor, vackra varor.” svarade hon, ”Sidenband i alla färger” och hon höll upp ett band av vackert siden.

”Det kan inte vara farligt att släppa in den här snälla frun”, tänkte Snövit. Hon reglade upp dörren, släppte in henne och köpte de vackra banden.

”Tror du behöver snöra ditt liv ordentligt min lilla flicka.” sa gumman. ”Låt mig snöra dig ordentligt för en gångs skull.”

Snövit misstänkte ingenting utan ställde sig framför henne och lät sig snöras. Men den elaka drottningen snörde henne så snabbt och hårt att hon tappade andan och föll som död ner på golvet.

”Nu har du slutat att vara den vackraste.” tänkte den förklädda drottningen när hon skyndade iväg.

En stund senare, framåt kvällen, kom de sju dvärgarna hem. De blev förskräckta när de fick se Snövit ligga livlös på golvet. De reste henne upp och när de upptäckte hur hårt hon var snörd klippte de av banden. Hon började då sakta andas igen och återkom efter en stund till livet igen. När Snövit hade berättat vad hänt, sa dvärgarna:
”Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Du får akta dig för att släppa in någon när vi inte är hemma!”

När den elaka drottningen kommit hem, gick hon till spegeln och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i landet är.”
Spegeln svarade som förut:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

När hon hörde detta, blev hon så förvånad, att allt blod lämnade hennes hjärta. Hon förstod att Snövit trots allt fortfarande var i livet.

”Nu måste jag se till att få slut på henne”, tänkte hon.
Hon förtrollade då en kam så att den blev giftig och klädde sedan ut sig till en annan sorts gammal gumma. Hon begav sig sedan återigen iväg över bergen till dvärgarnas lilla hus, knackade på dörren och ropade:
”Fina varor till salu! Fina varor till salu!”

Snövit kikade ut och sa:

”Ge dig av, jag får inte släppa in någon.”

”Men det kan inte vara förbjudet att titta”, sa gumman och höll upp den förgiftade kammen. Snövit tyckte den var så vacker att hon var frestad att öppna dörren och efter en stunds förhandlande om priset, öppnade hon dörren och släppte in henne.

”Låt mig få kamma dig ordentligt,” sa gumman.

Den stackars Snövit trodde inte att det skulle kunna vara så farligt så hon lät sig kammas. Men så snart gumman satte kammen i håret, började giftet att verka och den stackars flickan föll avsvimmad till golvet.

”Nu, din lilla skönhet,” sa den elaka kvinnan ondskefullt, ”nu är det ute med dig.” och gick sin väg.

Lyckligtvis var det nu strax kväll, då de sju dvärgarna skulle komma hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, förstod de genast, att det var styvmodern, som varit i farten igen. De undersökte henne genast och när de såg kammen i håret förstod de att den var förgiftad. Så snart de tagit kammen ur håret kvicknade Snövit till och berättade vad som hänt. Ännu en gång förmanade de henne att inte släppa in någon genom dörren.

Drottningen återvände hem, ställde sig framför spegeln och sa:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade återigen:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

När drottningen hörde det, skakade hon av raseri.

”Snövit skall dö,” skrek hon, ”även om det så skall kosta mig livet!”
Sedan gick hon till en avlägsen belägen, hemlig kammare, dit ingen brukade hitta. Där gjorde hon i ordning ett förgiftat äpple. Det var ett vackert äpple. Den ena sidan var vit och den andra var röd. Det såg så aptitligt ut, att alla som såg på det längtade efter att äta det, men om man bara åt en liten bit av det skulle man dö. När äpplet var klart klädde hon ut sig till en bondmora och gick bort över bergen till de sju dvärgarnas hus.

När hon knackade på dörren, stack Snövit ut huvudet genom fönstret och sa:
”Jag vågar inte släppa in någon. De sju dvärgarna har förbjudit mig att göra det.”

”Mig kvittar det,” svarade kvinnan, ”jag blir nog av med äpplena ändå, men ta det här, du får det till skänks!”

”Nej,” svarade Snövit, ”jag vågar inte ta emot något.”

”Är du rädd att det skall vara förgiftat?” sa kvinnan, ”Se här, jag delar äpplet i två delar. Du får den röda sidan så tar jag den vita.” Äpplet var nämligen så finurligt förgiftat att det bara var den röda delen som innehöll gift.

Snövit tittade längtansfullt på äpplet och när hon såg att bondmoran åt av den ena halvan, kunde hon inte längre motstå det, utan stäckte sig ut och tog den förgiftade halvan. Så fort hon tagit en liten munsbit av det föll hon som död ner.

Den elaka kvinnan tittade ondskefullt på henne, skrattade högt och skrek:
”Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts! Den här gången kommer inte dvärgarna att kunna väck dig till liv igen!”

Sedan gick hon hem och frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
och äntligen svarade spegeln:
”Drottning, du vackrast i landet är.”
Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, om nu ett avundsjukt hjärta kan få ro.

När dvärgarna kom hem fann de Snövit liggande på golvet utan att andas. Hon var död. De lyfte upp henne och såg om de kunde hitta något som förgiftat henne. De lossade hennes snörning, kammade hennes hår och tvättade henne med vin och vatten men allt var förgäves. Den stackars flickan var död och förblev död. Sedan lade de henne på en bår och satte sig, alla sju, runt henne . och sörjde och grät i tre hela dagar. Sedan skulle de begrava henne, men det såg ut som om hon fortfarande levde med sina vackra blommiga kinder så de sa:
”Vi kan inte gömma undan henne i underjorden.” De gjorde istället en kista av glas så att de kunde se in i den från alla sidor. De lade henne sedan i kistan och skrev med guldbokstäver på den hennes namn och att hon var kungens dotter. Sedan satte de kistan ute bland bergen. De sju dvärgarna turades sedan om att hålla vakt vid kistan. Även skogens djur kom till kistan och sörjde över Snövit.

Snövit låg länge i kistan utan att förändras. Det såg ut som om hon sov. Hon var fortfarande vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts. Efter en tid kom en kungason ridande genom skogen till dvärgarnas hus, som låg nära den plats där kistan stod. Han fick se kistan ligga bland bergen med den vackra Snövit inuti. Han såg vad som stod skrivet med guldbokstäver på den. Han sa då till dvärgarna:
”Låt mig få kistan, så skall ni få vad ni än önskar er.”

Men de sa till honom att de inte ville skilja sig från kistan för allt guld i världen.

Prinsen sa då:
”Men ge mig den då istället, för jag kan inte leva utan att kunna se på Snövit. Jag skall akta och ära henne, som min allra käraste och jag skall beskydda er som om ni vore mina bröder.

Dvärgarna veknade då. De gav med sig och lät honom ta med sig kistan. Prinsen kallade då till sig sina tjänare och bad dem bära kistan på sina axlar. På sin väg genom skogen råkade de snubbla över en buske. Kistan skakad till och då flög plötsligt en bit av det förgiftade äpplet upp ur hennes strupe. Snövit öppnade då ögonen, knuffade upp kistlocket och satte sig upp hur levande som helst.

”Oh, min skapare, var är jag!” utropade Snövit. Kungens son såg överraskad och full av glädje på henne och svarade:
”Du är här, nära mig.”

Han berättade sedan om vad som hänt henne och sa sedan:
”Jag vill ha dig mer än allt annat i världen. Följ med mig till min faders slott och bli min fru.”

Snövit blev glad och följde med honom till faderns slott, där bröllopet hölls med pompa och ståt.

Snövits elaka styvmoder var också bjuden till bröllopet. När hon klätt sig i sina vackra kläder gick hon till spegeln och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i världen är.”

Spegeln svarade då:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men den unga bruden, tusenfalt vackrare är.”

Hon blev då alldeles utom sig av raseri och besvikelse. Först tänkte hon att hon inte skulle gå på bröllopet, men sedan tänkte hon att hon inte skulle få någon ro i själen om hon inte fick se bruden.

När hon kom till bröllopet och fick se bruden, kände hon genast igen Snövit och blev alldeles iskall av skräck och fasa. Styvmodern fick sona sitt brott mot Snövit genom att dansa i ett par järnskor, som hettats upp över en kolgrill, tills hon föll död ner.

Det var en gång en köpman som hade tre döttrar. Han älskade dem mer än allt annat. En dag var han tvungen att göra en lång resa för att köpa några varor. Innan han reste, sade han till dem:

”Vad önskar ni att jag skall ta med hem till er från resan, mina kära?”

Den äldsta dottern bad att få ett halsband och den andra dottern ville ha en guldkedja. Men den yngsta dottern sa:

”Kom bara tillbaks själv pappa, det är vad jag vill allra mest.”

”Nonsens, lilla barn”, sade hennes far. ”Du måste önska dig något som jag skall ta med mig till dig.”

”Ta då med dig en ros tillbaka pappa,” sade hon då.
Köpmannen for iväg på sin resa och köpte sina varor. Han köpte också ett pärlhalsband till sin äldsta dotter och en guldkedja till sin andra dotter. Rosen till sin yngsta dotter visste han att det inte var någon idé att köpa, eftersom den skulle vissna innan han kom hem. Så han bestämde sig för att han skulle köpa en ros till henne samma dag han skulle komma hem till sitt hus.

När han gjort alla sina inköp red han hem och glömde rosen tills han var nästan hemma. Då kom han plötsligt ihåg vad han hade lovat sin yngsta dotter och såg sig omkring för att se om han kunde hitta en ros. Han upptäckte då en stor trädgård. Han steg av sin häst och vandrade omkring i den tills han hittade en vacker rosenbuske. Från den plockade han den vackraste ros han kunde se. I samma ögonblick hörde han ett brak som åska bakom sig. När han vände sig om såg han ett enormt odjur med två betar i munnen och eldiga ögon omgivna av borst och horn som kom ut ur huvudet och böjde sig ned över ryggen.
”Vad tar du dig till”, morrade Odjuret. ”Vem säger att du får plocka av mina rosor”?

”Snälla, herrn”, sade köpmannen darrande av skräck. ”Jag lovade min dotter att ta med en ros hem och när jag såg din vackra trädgård trodde jag att du inte skulle märka om jag tog en enda liten ros, annars skulle jag ha bett om din tillåtelse”.
”Stöld är stöld”, sade Odjuret, ”vare sig det är en ros eller en diamant. Ditt liv är förverkat.”
Köpmannen föll på knä och bad för sitt liv och för sina tre döttrar, som inte hade någon annan än honom.
”OK, tjuv”, sade Odjuret, ”Du få behålla ditt liv på ett villkor: Sju dagar från nu måste du överlämna din yngsta dotter till mig, annars måste du återvända och överlämna dig själv. Detta måste du svära på att göra”!

Så köpmannen svor att han skulle lyda, steg till häst och red hem med sin ros.
Så fort han kom in i sitt hus kom hans döttrar rusande mot honom, klappade sina händer och visade sin glädje på alla sätt. Han gav halsbandet till sin äldsta dotter, kedjan till sin andra dotter och sedan gav han rosen till sin yngsta dotter med en djup och ångestfylld suck.

”Åh, tack, far,” de grät av glädje. Men den yngsta sa, ”Varför suckade du så djupt när du gav mig min ros”?
”Jag skall berätta det senare,” sade köpmannen.
I flera dagar levde de lyckliga tillsammans, men köpmannen vandrade omkring dyster och ledsen och ingenting som döttrarna gjorde kunde muntra upp honom. Slutligen tog han sin yngsta dotter åt sidan och sade till henne, ”Bella, älskar du din pappa”?
”Visst gör jag pappa, naturligtvis gör jag det”.
”Ja, nu har du en chans att visa det”, sade han och så berättade han allt som hade skett när han plockade rosen till henne och träffade Odjuret.

Bella blev väldigt ledsen, som du nog förstår, och sedan sa hon:
”Åh, pappa, det var på grund av mig som du föll i händerna på detta odjur. Jag kommer att följa med dig till honom. Kanske kommer han inte att göra mig någon skada, men även om han skulle göra det är det bättre att han skadar mig än att han gör dig något ont min käre far.”
Så nästa dag tog köpmannen med sig Bella, som fick sitta bakom honom på hästen och de red iväg till Odjurets bostad. När de kom fram och steg av hästen öppnades dörrarna till huset. Vad tror du att de såg där? Ingenting! Så de gick uppför trappan, genom salen och in i matsalen. Där såg de ett bord dukat med allehanda vackra glas, tallrikar, fat och servetter och på bordet stod det massor med gott att äta. De väntade och väntade och tänkte att ägaren av huset skulle komma. Till sist sa köpmannen: ”Låt oss sitta ner och se vad som händer.”
När de satt sig ner serverades de saker att äta och dricka av osynliga händer och de åt och drack av hjärtans lust. När de reste sig från bordet lyfte bordet från golvet och försvann genom dörren som om det bars av osynliga tjänare.
Plötsligt stod Odjuret framför dem och sade till köpmannen: ”Är detta din yngsta dotter?” När köpmannen svarat att det var det, tittade han på Bella och sade: ”Är hon beredd att stanna här med mig?”

Bella svarade med darrande röst: ”Ja, herrn.”
”Nå, det ska ingen skada drabba dig.” Med detta sagt förde han köpmannen ner till hästen och sa att han skulle komma denna veckodag varje vecka för att besöka sin dotter. När Odjuret återvände till Bella sade han till henne: ”Det här huset, med allt som finns häri, är ditt. Om det är något du önskar, klappa då dina händer och säg vad det är och det kommer att föras till dig”. Efter detta så gjorde han en lätt bugning och gick sin väg.
Så Bella bodde i Odjurets hem, betjänades av osynliga tjänare och fick vad hon tyckte om att äta och dricka. Fast han såg så fruktansvärd ut, hade hon blivit så väl behandlad, att hon hade förlorat en stor del av sin skräck för honom. Men hon tröttnade på sin ensamhet så nästa dag, när Odjuret kom till henne pratade de med varandra om trädgården, om huset, om hennes fars företag och om alla möjliga saker.

Bella tappade helt sin rädsla för Odjuret. Kort därefter kom hennes far för att hälsa på henne och hittade henne då ganska nöjd. Han kände då mycket mindre rädsla för sitt öde att ha hamnat i händerna på Odjuret. Så pågick det i flera dagar. Bella träffade Odjuret varje dag och prata med honom. Så småningom började hon tycka ganska bra om honom.

En dag kom inte Odjuret på sin vanliga tid, strax efter middagen och Bella saknade honom. Hon gick omkring i trädgården och försökte hitta honom. Hon ropade hans namn, men fick inget svar. Då hon kom till den rosenbuske där hennes far hade plockat rosen råkade hon titta under den och vad tror du hon såg! Det var Odjuret liggande hopkrupen utan liv eller rörelse. Bella blev ledsen och mindes all vänlighet som Odjuret hade visat henne. Hon kastade sig ner intill Odjuret och sa: ”Åh, Odjur, Odjur, varför dör du? Jag älskar dig ju så mycket.”
Knappt hade hon sagt detta när huden på odjuret delade sig och ut kom den vackraste unge prins. Han berättade för henne att han hade blivit förtrollad av en trollkarl och att han inte kunde återfå sin naturliga form om inte en jungfru, av hela sin själ, förklarade att hon älskade honom.
Därefter skickade prinsen efter köpmannen och hans döttrar. Han gifte sig med Bella, och alla levde lyckliga tillsammans i många, många år.

Det var en gång för många, många tusen år sen en förfärligt gammal trollpacka, som hette Pomperipossa. Det är inte precis något vackert namn, men ändå är det bra mycket vackrare, än vad hon själv var. Kan ni tänka er, hur hon såg ut? Hon hade två små röda ögon och en stor mun med bara tre tänder i. Och hon hade fullt med vårtor på händerna och en stor puckel på ryggen. Men det värsta var hennes näsa, för den var en hel aln lång. Ni kan tänka er, hur mycket snus, som gick åt, när hon snusade! Ett helt skålpund åt gången! Men det hade Pomperipossa råd till, för hon var rysligt rik. Hon bodde ensam i ett litet hus i skogen, och det huset var byggt av korv och skinkor, och i stället för tegelstenar var där stora stycken sirapsknäck. Så rik var Pomperipossa. Men ingen enda människa vågade sig till henne och knappt något troll heller, för hon var så förskräckligt elak.

Om det kom någon till henne, förtrollade hon honom ögonblickligen till ett bord eller en kittel eller någonting annat. Hon var en mycket farlig trollpacka. Hennes största sorg var den, att hennes näsa blev längre och längre för varje gång hon förtrollade någon. Det var hennes straff!

Så var där också en kung i det landet, där Pomperipossa bodde, och han hade en liten prins, som hette Pipi, och en liten prinsessa, som hette Fifi. De gick en vacker dag och promenerade i parken, ledsagade av en hovmarskalk, som var så fin, att han endast kunde svara ”A!” eller ”Ha!” till allt, som man sade till honom.
– Jag vill gå ut i skogen! sade prins Pipi.
– A! sade hovmarskalken och följde med dem.
Efter en stund kom de till ett träsk, och hovmarskalken blev våt om fötterna, för han hade sidenskor på sig.
– Ha! sade han och vände genast om för att ta på sig ett par kragstövlar.

Men innan han gick, lade han fingret på näsan och sade:
– Ba!
Det skulle betyda: Vänta här, prins Pipi och prinsessan Fifi, tills jag kommer tillbaka med mina stora kragstövlar på mig! Men det förstod inte kungabarnen, utan de gick vidare i skogen. Det var just samma skog, som Pomperipossa bodde. Alla fåglar började genast kvittra:
– Gå inte dit!
Men prins Pipi förstod inte fåglalåt utan sade till sin syster:
– Om vi skulle ge oss ut på äventyr? Det är så tråkigt hemma. Jag har visst sex öre. Hur mycket har du, prinsessa?
– Jag har bara ett enda öre, svarade Fifi, men jag kan steka äpplen.
– Då kan du ju nästan laga mat. Du får bli min hushållerska, sade prins Pipi.
Och så vandrade de ut på äventyr i den mörka skogen, ända tills de kom till Pomperipossas lilla hus, som var byggt av korv och skinkor och sirapsknäck.

– Låt oss äta kvällsmat! sade prins Pipi, som kände sig hungrig, och bröt en stor korv ur huset.
Då stack Pomperipossa ut sin långa näsa genom fönstret och såg på dem.
– Kom hit in! sade hon genast. Jag är er snälla gudmor. Ni skall få syltpannkaka av mig.
Prins Pipi och lilla Fifi trodde henne och gick in, fastän de var fasligt rädda.
– Hm! sade Pomperipossa och såg på dem. Jag har inte ätit gåsstek på bra länge…
Och så trollade hon i luften, och strax blev prins Pipi och prinsessan Fifi till två små gäss, som betraktade varandra mycket förskräckta.
– Hovmarskalk! ville prins Pipi skrika i sin ångest.
Men det lät bara som ”Kakaka”. Han kunde inte tala längre, bara kackla.
– Aj! skrek Pomperipossa och tog sig åt näsan.
Den hade blivit en aln till så lång med detsamma, som hon förtrollade Pipi och Fifi till gäss.
– Det var rätt åt henne! skrek alla fåglarna i skogen.
– Vänta ni! ropade Pomperipossa och knöt näven åt dem. Jag skall skicka min trollkatt på er.
– Vi ska skaffa hjälp, sjöng alla fåglarna och flög sin väg för att be storken komma dit och ge ett gott råd.
Storken är den visaste av alla fåglar, för han reser varje vinter till Egypten och studerar hieroglyfer på pyramiderna.
– Nu ska ni få simma, mina små gäss! sade Pomperipossa och drev Pipi och Fifi framför sig med sin stora käpp.
Det gör er så gott, och så smakar ni bättre, när jag steker er i kväll. Och så körde hon den stackars prinsen och prinsessan ned till sjön.
– Kakaka! jämrade de sig, men de måste ändå ut i det kalla vattnet.
– Säger ni kakaka? frågade Pomperipossa. Ni menar kanske syltpannkaka? hånade hon dem.
De förtrollade gässen måste äta små svarta grodungar och vått gräs – det var annat det än syltpannkaka!

Pomperipossa stod på stranden och stödde sig på sin långa näsa, som nu var lika lång som hennes ben. I detsamma hörde hon ett prassel bakom sig i skogen och vände sig om. Det var hovmarskalken, som hade varit hemma efter sina kragstövlar och sedan dess oroligt letat efter de försvunna kungabarnen.
– Ha! sade hovmarskalken, då han fick se trollpackan.
– Pa! sade han och drog sitt långa svärd för att hugga näsan av henne. Men Pomperipossa förtrollade honom genast till en gammal kråka, som ängsligt hoppade omkring på stranden och sade ”kra, kra”!
– Ja, kraxa och kackla ni! skrattade Pomperipossa belåtet. Det är ingenting, som kan befria er från förtrollningen, om ni inte får höra det allra förfärligaste skrik i världen, man kan tänka sig. För då får allt, som jag har förtrollat, sin riktiga gestalt igen, och så blir jag själv till en sten. – Men det ska vi hoppas inte sker på ett par millioner år ännu, sade Pomperipossa och snusade upp två skålpund snus.
– Det vore rätt åt dig, skrek alla de små fåglarna, som kommit tillbaka med den visa storken.
– Ni retar mig, så jag blir varm om näsan, fräste Pomperipossa och stack näsan ner i sjön för att svalka den.
Men de, det skulle hon aldrig ha gjort. För nere i sjön var det en stor kräfta, som inte hade fått middag på tre dagar. Och den kräftan knep sig fast med sina klor i Pomperipossas långa nos. Och Pomperipossa skrek så förskräckligt, att hon blev alldeles blå som ett plommon i hela ansiktet. Men kräftan släppte ändå inte sitt tag. Då skrek trollpackan ändå värre, så att det hördes ända långt ner i Afrika.
– Det var det förskräckligaste skrik i världen, man kan tänka sig! sade storken.
Och han sade sanning, ty ingen fågel kan ljuga. Flux och krux! Då löstes med ens Pipis och Fifis förtrollning, och de små vita gässen blev prins och prinsessa igen. Och den gamla kråkan, som skuttade omkring på stranden, blev hovmarskalk med detsamma, med ordnar och peruk och svärd och kragstövlar.
– Va? A! Bra! sade hovmarskalken och tog prins Pipi och prinsessan Fifi, en i vardera handen, och sprang med dem, det värsta han orkade, genom skogen tillbaka till slottet, där kungen satt och väntade på dem med ett riksris i vänstra handen och ett stort riksäpple i den högra handen. Han var mycket vredgad, för att de varit borta så länge.
– Na! sade hovmarskalken lugnande. Och kungen förstod genast, att hovmarskalken menade, att de varit förtrollade av Pomperipossa och att de inte kunde hjälpa det. Då blev kungen rörd, stack riksriset i kråset på hovmarskalken såsom en ovanligt fin utmärkelse men gav prins Pipi och prinsessan Fifi hälften var av det stora riksäpplet.
Men Pomperipossa förvandlades genast till en stor sten. Du kan själv se henne ännu, om du kommer till den där sjön, fastän hon nu är så övervuxen av mossa och buskar, att hon ser ut som ett litet berg. Men en gång om året, på samma dag som hon förstenades, blir hon liksom förr. Och då kniper kräftan i hennes näsa, och då skriker hon igen så förskräckligt, att det ger eko i bergen. Men vilken dag det är – ja, det vet bara jag, och jag talar inte om det, så det tjänar ingenting till, att du går ut och tittar efter, för då blir din lilla näsa lika lång som Pomperipossas – och det vill du väl ändå inte!

En gång för länge sedan fanns det en liten flicka, som alla tyckte mycket om, men mest av alla hennes mormor. Hon skulle kunna ge detta barn vad som helst. En gång gav hon henne en liten röd luva, som passade henne så bra att hon aldrig ville ha på sig något annat. Hon kallades därför för Rödluvan.

En dag sa hennes mor till henne ”Kom Rödluvan, här är en bit av den nybakade kakan och en flaska vin. Tag med dem till din mormor, hon är lite sjuk och det skulle göra henne gott. Gå innan det blir för varmt. Gå försiktigt och lämna inte vägen, för då kan du ramla och slå sönder flaskan. När du kommer in i hennes rum, skall du inte glömma att säga god morgon, innan du springer runt i varje hörn.”

”Jag skall vara försiktig”, sa Rödluvan till sin mamma och gav sig iväg.

Mormor bodde ute i skogen långt från byn där Rödluvan bodde. Just när Rödluvan gick in i skogen mötte en varg henne. Rödluvan visste inte vad det var för en konstig figur och blev inte alls rädd för honom.

”God dag, lilla Rödluvan, hur mår du min lilla vän”, sa han.

”Tack, jag mår bra”, svarade Rödluvan.

”Vart skall du ta vägen så tidigt?”

”Till min mormor.”

”Vad har du i korgen?”, frågade vargen.

”Kaka och vin. Igår var det bak-dag och min stackars sjuka mormor skall få något gott så att hon blir bättre.”

”Var bor din mormor?”, frågade vargen.

”Hon bor en bra bit in i skogen. Hennes hus står under tre stora ekträd. Du känner säkert till det”, svarade Rödluvan.

”Vilken späd liten varelse”, tänkte vargen. ”Vilken fin, fyllig munsbit hon kommer att bli. Hon kommer att bli mycket godare än den gamla kvinnan. Jag måste vara listig så att jag kan fånga båda två.” Så vargen promenerade en stund vid Rödluvans sida och sa sedan: ”Se så vackra blommor det växer här runt omkring. Skall du inte se dig lite omkring, lyssna på fåglarna och plocka en bukett blommor till din mormor?

Rödluvan såg sig omkring och när hon såg solstrålarna dansa bland trädkronorna och vackra blommor växa överallt, tänkte hon: ”Kanske jag skall plocka en bukett till mormor. Det skulle säkert göra henne glad. Det är ju så tidigt på dagen så jag hinner till henne i god tid.” Så hon lämnade vägen och sprang in i skogen för att plocka blommor. När hon väl plockat en blomma tyckte hon sig se en ännu vackrare blomma längre in i skogen. På så sätt kom hon längre och längre in i skogen.

Under tiden sprang vargen raka vägen till mormoderns hus och knackade på dörren.

”Vem där?”, ropade mormodern.

”Det är Rödluvan”, svarade vargen. ”Jag är här med kaka och vin.”

”Lyft av haken så kan du öppna dörren”, ropade mormodern, ”Jag är för svag för att kunna stå upp.”

Vargen lyfte av haken och dörren gick upp. Utan att säga ett ord, gick han rakt in till mormoderns säng och slukade henne. Sedan tog han på sig hennes kläder, tog på sig hennes nattmössa, lade sig i sängen och drog för sängdraperiet.

Lilla Rödluvan hade under tiden sprungit runt i skogen och plockat blommor. När hon hade plockat så många att hon inte kunde bära fler, kom hon plötsligt ihåg sin mormor och skyndade sig iväg till henne.

Hon blev förvånad när hon såg att ytterdörren stod öppen och när hon gick in i stugan, fick hon en underlig känsla att allt inte var som det skulle.

Hon ropade: ”God morgon”, men fick inget svar. Hon gick då fram till sängen och drog undan draperiet. Där såg hon sin mormor med nattmössan nerdragen över ansiktet och hon såg väldigt konstig ut.

“Mormor!” sa hon, “Så konstiga öron du har!”

“Desto bättre hör jag dig, mitt barn”, blev svaret.

”Men mormor, så stora ögon du har”, sade hon.

”Desto bättre ser jag dig, min vän”.

”Men mormor, så stora händer du har!”

”Desto bättre kan jag krama dig.”

”Men en så förskräckligt stor mun du har!”

“Desto lättare är det att äta upp dig.”

När vargen hade sagt detta var han snabbt ur sängen och svalde lilla Rödluvan i ett litet nafs.

Nu hade vargen stillat sin hunger och lade sig ner på sängen igen. Snart somnade han och började snarka ljudligt. En jägare gick då förbi huset och tänkte för sig själv: ”Det var väldigt vad den gamla kvinnan snarkar. Bäst att se om hon vill något”.

Så han gick in i stugan och när han kom fram till sängen såg han att det var vargen, som låg i den. ”Vad gör du här, din gamla syndare”, sade han. ”Dig har jag letat efter länge!”

Precis när han skulle till att skjuta honom, slog det honom att vargen kanske slukat den gamla kvinnan, men att hon kanske fortfarande kunde räddas. Han sänkte då geväret, hämtade en sax och började klippa upp magen på den sovande vargen.

När han gjort ett par klipp såg han Rödluvan och efter ytterligare några klipp, sprang flickan ut, och ropade: ”Oh, vad rädd jag varit och så mörkt det var inuti vargen”.

Efter en stund kom den gamla mormodern också ut levande, men så skräckslagen att hon knappt kunde andas. Rödluvan sprang ut och hämtade stora stenar, som de fyllde vargens mage med. När han sedan vaknade, ville han springa iväg, men stenarna var så tunga att han inte orkade utan föll död ner.

Alla tre var nu tillfreds. Jägaren tog skinnet av vargen och gick hem med det. Mormodern åt kakan och drack vinet, som Rödluvan hade haft med sig. Rödluvan tänkte för sig själv: ”Så länge jag lever, skall jag aldrig lämna vägen och springa ensam in i skogen, när mamma förbjudit mig att göra det.

Det har också berättats att en gång när Rödluvan ännu en gång skulle gå med kakor till sin gamla mormor, kom en annan varg fram till henne och försökte få henne att lämna vägen. Rödluvan var dock på sin vakt och fortsatte raka vägen till sin mormor. När hon kom fram berättade hon för sin mormor att hon mött en varg som hälsat på henne. Den hade tittat på henne med så konstig blick, så hon var säker på att om hon inte varit på en allmän väg, hade den säkert ätit upp henne.
”Oj då”, sade mormodern, ”det är bäst att vi stänger dörren så han inte kan komma in”.

Strax därefter knackade vargen på dörren och ropade: “Öppna dörren mormor, det är Rödluvan och jag har med mig lite kakor till dig”.

Men de höll tyst och öppnade inte dörren. Vargen strök runt huset ett par tre varv och hoppade sedan upp på taket för att vänta på att Rödluvan skulle återvända hem till kvällen. Då skulle han smyga efter henne i skydd av mörkret för att fånga och äta upp henne. Mormodern förstod dock vad vargen tänkte göra. Framför huset stod en stor stengryta, så hon sa: ”Hämta hinken, lilla Rödluvan. Jag gjorde några korvar igår. Bär det vatten jag kokade dem i till grytan”. Rödluvan fyllde vatten i grytan tills den var helt full.
När vargen kände lukten av korv från grytan, sniffade han och smög ner mot takets kant. Han sträckte ut halsen så långt att han tappade fotfästet, halkade av taket och föll rakt ner i grytan och drunknade.

Men Rödluvan gick med glatt humör hem och ingen försökte någonsin mer att göra henne illa.

Det var en gång för länge sedan i ett land, som ligger långt borta. Där bodde en kung och en drottning med sin son. Kungen och drottningen började bli gamla och ville därför lämna över kronan till sin son prinsen, så han skulle bli landets kung. Det var bara ett problem, prinsen hade ingen fru, så vem skulle då bli landets drottning? Kungen pratade med sin son. Prinsen lovade då att han skulle rida ut i världen för att leta efter en fru. Drottningen förmanade då sin son att det måste vara en riktig prinsessa. Det lovade prinsen att tänka på.

Prinsen red ut i vida världen för att leta efter en fru, men ingenstans fann han henne. Efter att ha varit hemifrån länge återvände han hem. Han var jätteledsen att komma hem utan en fru. Även kungen och drottningen blev ledsna. Prinsen förklarade att så fort han hade funnit någon, som han trodde skulle passa så visade det sig att det inte var någon riktig prinsessa.

En kväll när kungen, drottningen och prinsen satt framför brasan och spelade ett sällskapsspel, utbröt ett fruktansvärt oväder. Det åskade, blixtrade och regnet öste ner. Det blåste upp till en riktig storm, en gren slog hårt mot fönstret. Det var riktigt kusligt.
– Vilken tur ätt vi är inomhus och har det varmt och skönt, sa kungen.

Just då hördes ett väldigt bultande på slottsporten.
– Vem kan det vara som är ute i det här ovädret, sa drottningen.
Strax därpå kom en betjänt in i rummet och meddelade att det stod en fruktansvärt våt och eländig flicka ute i hallen.
– Hon säger att hon är en prinsessa, sa betjänten.
Drottningen följde med betjänten ut i hallen och där stod en ledsen flicka, som undrade om hon kunde få ligga över på slottet en natt. Hon berättade att hon hade gått vilse när det hemska ovädret hade brutit ut.
Drottningen frågade henne om hon verkligen var en riktig prinsessa. Vilket flickan lovade att hon var. Drottningen lovade henne att hon skulle få stanna över natten, men först skulle hon få torra kläder och något att äta. Drottningen gick själv för att göra i ordning gästrummet.
Hon bad tjänarna hämta tjugo madrasser och tjugo bolstrar. Sedan bäddade hon själv sängen, men allra underst la hon en liten ärta.

Dagen därpå frågade de flickan hur hon hade sovit.
– Fruktansvärt dåligt!, sade flickan.
Det var som om det har legat en stor knöl i sängen.
– Jag är alldeles blå och brun över hela kroppen, sa flickan.
Då såg drottningen mycket nöjd och glad ut, för det måste ju vara en riktig prinsessa, som hade ett sådant ömtåligt skinn så hon kunde känna den lilla ärtan genom tjugo madrasser och tjugo bolstrar.

Då frågade prinsen om prinsessan ville gifta sig med honom och det ville hon gärna. Sedan blev det bröllop och så levde de lyckliga i alla dagar.

Undrar du vad det blev av den lilla ärtan? Jo det kan jag tala om för dig. Den kom till ett museum, och har ingen tagit den där ifrån, så finns den kvar än i dag.

En mjölnare hade tre söner. Han ägde en kvarn, en åsna och en katt. När han dog ärvde den äldste sonen kvarnen, den näst äldste fick åsnan och till den yngste blev bara katten kvar. Den yngste sonen sa då för sig själv:
– Vad ska jag ta mig till med en katt? Jag kan i bästa fall låta göra ett par skinnhandskar av pälsen.
– Hör på, sa då katten till honom.
– Döda mig inte. Låt istället göra ett par stövlar åt mig, så att jag kan visa mig ute bland folk. Då kommer du snart att få hjälp.

Mjölnarsonen blev förvånad över att hans katt kunde tala och han lät göra ett par stövlar åt honom. När de var färdiga drog katten dem på sig. Sedan tog han en säck och hällde ner lite säd i den. Därefter letade han reda på ett snöre, så att han skulle kunna binda ihop säcken. Till sist slängde han upp säcken över axeln och gick sin väg.

På den tiden regerades landet av en kung som tyckte mycket om rapphöns. Det visste katten och eftersom de var svåra att skjuta, hade han listat ut ett sätt att ta dem till fånga. Han knöt upp säcken med sädeskornen och lade den öppen på marken. Snöret lade han i gräset och drog det bort till en häck. Där gömde han sig och låg på lur. Snart kom rapphönsen. De hoppade in i kornsäcken. När tillräckligt många hade krupit in, drog katten åt snöret. Sedan tog han säcken på ryggen och gick raka vägen till kungens slott.
– Stopp! Varthän? ropade vakten.
– Till kungen, svarade katten frimodigt.
Eftersom kungen hade långtråkigt släpptes katten in. Han bugade sig djupt för kungen och sa:
– Min herre, greven, låter hälsa sin konung. Han skickar några rapphöns, som han just har fångat.

Kungen blev överraskad över de härliga, feta rapphönsen och blev utom sig av glädje. Han lät katten fylla sin säck med så mycket guld som han orkade bära.
– Bär det till din herre och tacka honom för hans gåva.

Men den stackars mjölnarsonen satt hemma vid fönstret med huvudet lutat mot handen och tänkte:
– Nu har jag gjort mig av med mina sista slantar på ett par stövlar till katten. Vad kan jag få ut av det?
Just då kom katten in, tog säcken från ryggen, öppnade den och hällde ut allt guldet framför mjölnarsonen.
– Här får du för stövlarna. Kungen hälsar till dig och tackar för de fina rapphönsen.
Mjölnarsonen blev glad över så stor rikedom! Medan katten drog av sig stövlarna, berättade han alltihop. Sedan sa han:
– Nu har du tillräckligt med guld, men det stannar inte vid det. I morgon drar jag på mig stövlarna igen, för du ska bli ännu rikare. Till kungen sa jag, att du är greve.

Nästa dag gick katten, med stövlarna på, åter på jakt och gick till kungen med sin fångst. Så gick det till varje dag, och katten hade guld med sig hem varenda gång. Hos kungen var han så omtyckt, att han kunde gå ut och in i slottet så mycket han ville. En gång när han var i köket för att värma sig lite, hörde han att kusken skulle köra en tur med kungen och prinsessan runt sjön. Då hämtade katten snabbt sin herre och gick med honom till sjön. Där fick mjölnarsonen ta av sig kläderna och bada. Men katten gömde sin herres kläder.

När nu kungavagnen kom farande, klagade katten:
– Allernådigaste konung! Min herre, greven, badade här i sjön, och just då kom en tjuv och stal hans kläder. Nu måste greven stanna i vattnet och kan inte stiga upp.
Då lät kungen genast hämta de allra finaste kläder. Mjölnarsonen drog på sig dem och måste sedan sätta sig upp hos kungen i vagnen. Prinsessan blev glad, för hon tyckte om den unge greven.

Under tiden hade katten sprungit i förväg. Han kom fram till en stor äng. Där höll folk just på att räfsa hö. De berättade, att ängen tillhörde den store trollkarlen. Då befallde katten dem:
– När kungen nu strax kör förbi här och frågar vem som äger ängen, så svara: greven! Gör ni inte det, så blir det synd om er!
Sedan skyndade katten vidare till ett stort sädesfält och en stor skog. Han befallde folket, som arbetade där, att säga detsamma. Och eftersom han såg så märklig ut, blev folket lite rädda för honom. Till slut kom katten fram till trollkarlens slott. Han bugade sig för denne och sa:
– Jag har hört, att du kan förvandla dig till vilket djur som helst. Men skulle du verkligen kunna förvandla dig till ett så stort djur som en elefant?

– Jo, det vill jag mena, sa trollkarlen.
Och genast stod en elefant framför katten.
– Otroligt! utropade denne.
– Du är bestämt den störste trollkarlen i hela världen. Men jag kan slå vad om, att du inte kan förvandla dig till ett så litet djur som en mus.
– Även det kan jag, skröt trollkarlen.
Och genast sprang han omkring som en liten mus. Men vips, så fångade katten musen och åt upp den.

Under tiden hade vagnen med kungen, prinsessan och greven farit vidare och kom nu till den stora ängen.
– Vem äger allt höet? frågade kungen.
– Greven, svarade folket, precis som katten hade befallt dem.
Och när de kom fram till det stora sädesfältet och den stora skogen, så sa folket varje gång, att det tillhörde greven.

Kungen blev förvånad över all denna rikedom. Till slut nådde de fram till trollkarlens slott. Katten stod uppe på trappan och väntade på dem. När vagnen stannade, sprang han fram, öppnade dörren och hälsade dem med:
– Min konung, välkommen till min herres slott. Den ära som nu visas honom kommer att göra honom lycklig för resten av livet.
Kungen steg ur och förvånades över den präktiga byggnaden, som nästan var större och vackrare än hans eget slott. Men greven förde prinsessan in i en sal som glittrade och glimmade av guld och ädelstenar. Prinsessan gifte sig med greven, och när kungen dog, blev mjölnarsonen kung. Katten i stövlar utnämnde han till sin förnämste minister.

För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han slösade alla sina pengar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig inte om sina soldater, brydde sig inte om teatern eller att åka omkring på promenaderna om det inte var för att få visa sina nya kläder. Han bytte rock varje timme på dagen. Om andra kungar sade man ofta att de satt i rådslag. Om denna så sade man alltid: kejsaren är i garderoben.

I den stora staden, där han bodde, gick det mycket livligt till. Varje dag kom många främlingar. En dag kom två bedragare. De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller dum.

– Det skulle ju vara fina kläder, tänkte kejsaren. Då jag hade på mig dem, skulle jag kunna upptäcka, vilka män i mitt rike som missköter sitt arbete och jag skulle kunna skilja de kloka från de dumma. Det tyget måste genast vävas åt mig. Och så gav han de två bedragarna mycket pengar i förskott så att de skulle kunna börja sitt arbete.

De satte också upp två vävstolar och låtsades, som de arbetade, men de hade inte det ringaste på vävstolen. De begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste guld; men detta stoppade de i sin egen ficka och arbetade med de tomma vävstolarna, och det till långt in på nätterna.

-Nu skulle jag ändå bra gärna vilja veta, hur långt de kommit med tyget, tänkte kejsaren. Han var litet underlig till mods, då han tänkte på, att den som var dum eller som misskötte sitt arbete inte kunde se det. För sig själv trodde han inte att han behövde vara orolig, men ville först skicka någon för att se till, hur det stod till. Var enda människa i staden visste, vilken sällsam kraft tyget hade, och var och en önskade se, hur dålig eller dum hans granne var.

– Jag vill sända min gamle, trogne minister bort till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan bäst se hur tyget tar sig ut för han har förstånd, och ingen sköter sitt arbete bättre än han.

Nu gick den gamle, hederlige ministern in i salen, där de båda bedragarna satt och arbetade med de tomma vävstolarna. Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han inte.

De båda bedragarna bad honom gå närmare och frågade, om det inte var ett vackert mönster och sköna färger. Med det samma pekade de på den tomma vävstolen. Den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp ögonen, men kunde inte se någonting, för det fanns ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det, bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt arbete? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.

– Nå, ni säger ingenting, sade den ene..

– Åh, det är vackert, alldeles utomordentligt vackert ! sade den gamle ministern och tittade genom sina glasögon. Vilket mönster och vilka färger! Ja, jag skall säga till kejsaren, att jag tyckte väldigt mycket om det.

– Nå, det gläder oss, sade de båda vävarna, och nu nämnde de färgerna och det sällsamma mönstret vid namn. Den gamle ministern hörde noga på,. så att han skulle kunna säga det samma, då han kom hem till kejsaren, och det gjorde han.

Nu begärde bedragarna mera pengar, mera silke och guld, som de skulle använda till vävnaden. Alltsammans stoppade de i sina egna fickor, och i väven kom inte en tråd, men de fortsatte som förut att väva på den tomma vävstolen.

Kejsaren sände snart en annan av sina hederlig tjänsteman dit för att se, hur det gick med väven och om tyget snart vore färdigt. Det gick på samma sätt som med ministern: hån såg och såg, men eftersom det inte fanns annat än de tomma vävstolarna, kunde han ingenting se.

– Ja, är det inte ett vackert tyg? sade de båda bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret, som alls icke fans till.

– Dum är jag inte, tänkte mannen. Det måste vara min anställning hos kungen som jag inte duger till? Det var då verkligen konstigt! Men det får jag inte låta någon märka. Och så prisade han tyget, som han inte såg, och förklarade dem sin förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret. Ja, det är riktigt utsökt vackert, sade han till kejsaren.

Alla människor i staden talade om det vackra tyget.

Nu ville kejsaren själv se det, medan det ännu var i vävstolen. Med en hel skara utmärkta män, bland dem de två gamla, hederliga männen, som förut hade varit där, gick han till de båda listiga bedragarna, som nu vävde av alla krafter, men utan något material i vävstolen.

– Ja, är det inte magnifikt? sade de båda hederliga männen. Eller hur ers majestät se, vilket mönster, vilka färger! Och så pekade de på den tomma vävstolen, för de trodde, att de andra nog kunde se tyget.

– Vad vill det här säga! tänkte kejsaren. Jag ser ingenting, det är ju förskräckligt! Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare? Det var det förfärligaste, som kunde hända mig!
– Åh, det är mycket vackert! sade kejsaren. Det har mitt allra högsta bifall. Och han nickade belåten och betraktade den tomma vävstolen; för han ville inte säga, att han ingenting kunde se. Alla, som han hade med sig, såg och såg, men såg ändå inte mer än alla de andra. De sade, liksom kejsaren: Åh, det är mycket vackert! och rådde honom att klä sig i detta nya präktiga tyg första gången vid den stora procession, som snart skulle äga rum.

– Det är magnifikt, ypperligt, charmant ! gick det från mun till mun. Kejsaren gav bedragarna var sitt riddarkors att hänga i knapphålet och titeln vävjunkare.

Hela natten före den dag, då processionen skulle äga rum, satt bedragarna uppe och hade över sexton ljus tända. Folk kunde se, att de hade bråttom med att få kejsarens nya kläder färdiga. De låtsades, som de tog tyget ur vävstolen. De klippte i luften med stora saxar. De sydde med synål utan tråd och sade slutligen
– Se så, nu är kläderna färdiga!

Kejsaren kom själv dit med sina förnämsta följeslagare och de båda bedragarna lyfte ena armen i vädret, som om de hållit i något, och sade:
– Här är benkläderna!
– Här är rocken!
– Här är manteln!
och så vidare. De är lätta som spindelväv ! Man skulle kunna tro, att man inte hade någonting på kroppen, men det är just det som är det fina hos dessa kläder.

– Ja! sade alla följeslagarna, men de kunde ingenting se, för det fanns ingenting att se.

– Skulle nu ers kejserliga majestät allra nådigast tänkas ta av sig sina kläder så skall vi klä på er de nya der borta framför den stora spegeln, sade bedragarna.

Kejsaren tog av sig alla sina kläder och bedragarna låtsade, som de gav honom plagg efter plagg av de nya, som skulle vara sydda. De tog honom om midjan och liksom band fast något. Det var släpet och kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

– Gud, vad det klär väl ! Vad det sitter utmärkt ! sade de allesammans. Vilket mönster! Vilka färger! Det är en dyrbar dräkt!

– Tronhimmeln, som skall bäras över ers majestät i processionen, väntar där utanför! anmälde överceremonimästaren.

– Ja, jag är ju i ordning! sade kejsaren. Sitter det inte bra? Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.

Kammarherrarna, som skulle bära släpet, famlade med händerna ut åt golvet, som om de tagit upp släpet, och gick och höll händerna i luften, för det fick inte märkas att de ingenting kunde se.

Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:

– Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja, att han ingenting såg för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort en sådan lycka.

– Men han har ju ingenting på sig ! sade ett litet barn.

– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
– Han har ingenting på sig!

– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fans.

Långt inne i skogen låg en grå liten stuga. Det rök ur skorstenen och det kom underbara dofter ut från fönsterspringan. Det luktade jul. Det var tomtemor, som höll på att baka pepparkakor. Till sin hjälp hade hon flera tomtebarn. Det rådde en förfärlig brådska och det var inte konstigt för det var bara två dagar kvar till julafton och då skulle allt vara klart.
– Varför kommer aldrig pappa? Han har ju varit i tomteverkstan nästan hela dagen, sa en liten tomteflicka med långt ljust hår.
– Du vet väl hur mycket han har att göra. Han måste ha klart alla julklapparna till julafton, men jag tror att han är här när som helst, sa tomtemor.
Just då var det någon som tog i dörrhandtaget och in kom tomtefar och tre små nissar.
– Oj vad det snöar! I år får vi en riktigt vit jul, sa tomtefar.

– Det är bra med mycket snö för då blir det lättare för renarna att dra släden med alla klapparna, sa en av nissarna.
– Har du gjort klart kälken till Åke, fortsatte nissen.
– Vem är Åke? sa tomtemor.
– Det är en liten kille, som har varit mycket sjuk men som är bra nu, sa tomtefar.
– Jag är klar med alla klapparna. De ska bara slås in men det gör vi i morgon. Då får jag hjälp av alla mina nissar, sa tomtefar.
– Nu ska vi äta tomtegröt och sedan ska vi gå och lägga oss, för det är en lång dag i morgon, sa tomtemor.

Nästa dag efter frukosten gick tomtefar och nissarna ut till tomteverkstan för att göra klart.
– Jag kommer och hämtar er när det är dags för lunch, sa tomtemor.
– Ja då är vi nog klara, sa tomtefar.
Efter fem minuter rycktes dörren upp och in kom tomtefar och tomtebarnen.
– Julklapparna är borta, skrek de i munnen på varandra.
– Vad då borta? sa tomtemor.
– Alla julklapparna är försvunna. Det måste vara tjuvar, som har tagit dem, sa tomtefar.
– Du får höra med renarna i fall de har hört något, sa tomtemor. (Tomtarna kan nämligen prata med djuren).

– Det har jag redan gjort. De hade hört ljud från verkstan , men de trodde att det var jag, sa tomtefar.
– Vad ska vi ta oss till det är ju julafton i morgon, så några nya klappar hinner vi ju inte göra.

Tomtefar var alldeles förtvivlad. Tomtemor la sin hand på honom och försökte trösta honom.
– Jag vet vad vi gör. Vi åker till ekorren och frågar ifall han har sett något. Han är så nyfiken, så han har reda på det mesta som händer här i skogen, sa den minsta nissen.
– Bra förslag, sa tomtefar och pekade ut tre nissar, som skulle följa med honom.

Tomtefar och nissarna satte sig i släden och så bar det av i en rasande fart. Renarna sprang så fort de kunde. Efter en stund var de framme vid den stora granen där familjen Ekorre bodde. Ingen hade sett något konstigt.
– Har det hänt på natten har vi inte sett eller hört något för då sover vi. Du får fråga någon ,som är vaken på natten, sa mor Ekorre.
– Vem då? frågade tomtefar.
– Jag tycker ni ska fråga ugglan, sa far Ekorre.
– Var hittar jag henne? sa tomten .
– Om ni åker rakt fram och sedan tar till vänster vid den stora tallen, så ser ni en jättestor gran. Där bor mor Uggla, sa ekorren.
– Tusen tack”, sa tomtarna.

Efter en liten stund var de framme vid ugglans bo. De kunde se henne där hon satt högt uppe i granen. De ropade på henne, men hon tycktes inte höra dem.
– Pappa ser du inte att hon sover, sa en av nissarna.
– Då får vi ropa högre, sa tomtefar.
De ropade så högt de kunde.
– Det var ett fasligt oväsen ni för. Vad vill ni? sa ugglan.
– Vi undrar om mor Uggla har sett några gå förbi här med en massa julklappar. Det har nämligen varit tjuvar hemma hos oss i Tomtebo och tagit alla julklappar, som vi skulle dela ut i morgon på julafton, sa tomtefar.
– Så förfärligt! Får barnen inte några julklappar i morgon då, sa ugglan.
– Nej det får de inte ifall vi inte hittar dem, sa tomten.
– Vänta lite! Jag såg faktiskt några konstiga typer, som gick förbi här i natt. De drog en släde fullastad med saker, sa ugglan.
– Det var nog tjuvarna. Vet du vart de tog vägen?, frågade tomten.
– Nej, det såg jag faktiskt inte, för just då fick jag syn på en fet sork, som jag knep. Men det finns en liten brun stuga längre in i skogen, där ska det bo några märkliga typer har jag hört sägas, sa ugglan.

Tomtarna tackade ugglan och sa att de skulle försöka hitta stugan. När de hade åkt ett stycke fick de se en liten brun stuga.
– Jag smyger mig fram till stugan och kikar in genom fönstret, sa den äldsta nissen.
– Ja gör du det, men var försiktig, för de kan vara farliga sa tomtefar.
Nissen smög sig fram och tittade in, men han kunde inte se några tjuvar. Däremot såg han alla julklapparna.
– Kom fort här finns inga tjuvar, men alla julklapparna är här, skrek nissen

Alla tomtarna skyndade sig in. Huset var verkligen tomt på folk men alla klapparna låg utspridda på golvet.
– Undrar var de är och vad som har hänt, sa tomtefar. Nu samlar vi ihop alla klappar och skyndar oss hem.

När tomtarna kom till utkanten av skogen mötte de Jösse Hare, som berättade för dem att han hade hört en polisbil på långt håll och samtidigt sett tre personer springa så fort de kunde åt motsatt håll.
– Där har vi nog förklaringen, sa tomtefar.

Undrar ni hur det gick för barnen, om de fick några julklappar? – Jo då, alla barnen fick sina klappar på julaftonen och alla blev väldigt glada, speciellt lille Åke, som tyckte att kälken var den finaste kälke han hade sett. Undrar ni också hur det gick för tjuvarna? – Det är det ingen som vet eftersom de aldrig har visat sig igen.

I en liten stuga nära en by på landet, bodde en gång för länge sedan en fattig änka, som bara hade ett barn, en pojke som hette Jack.

Jack var en riktig slarver. Han var godhjärtad men gjorde ofta saker utan att tänka sig för. Det berodde nog delvis på att hans mamma aldrig tillrättavisade honom när han växte upp. Han valde oftast att göra det som mest gynnade honom utan att tänka på konsekvenserna för andra.

Eftersom mamman var fattig och Jack bara arbetade ibland, måste hon försörja både sig själv och sin son. För att få pengar till mat var hon tvungen att sälja nästan allt hon ägde. Till slut hade hon bara en ko kvar.

En dag sa Jacks mamma till sin son: ”Åh, din odåga till son, medan du var och roade dig i stan var vi tvungna att äta upp den sista maten vi hade. Jag har inte ens tillräckligt med pengar för att kunna köpa en bit bröd. Inget är kvar utan min stackars ko. Vi måste sälja den för att kunna skaffa oss mat.”

Jack skämdes ett tag över hur han betett sig, men efter ett tag, medan han blev allt hungrigare, övertalade han sin mamma att låta honom sälja kon. Eftersom hon inte visste någon annan utväg lät hon sig övertalas. Hon bad sin son att ha gott omdöme och se till att han skulle få ett bra pris för kon.

Så Jack startade sin resa mot marknaden, där han skulle sälja kon. På vägen dit mötte han en slaktare, som frågade varför han tagit med sig kon hemifrån. Jack svarade att han skulle sälja den. Slaktaren hade en väska med några vackra bönor i olika färger som fångade Jacks intresse. Detta såg slaktaren som kände till Jack och bestämde sig för att försöka lura till sig kon. Han erbjöd därför Jack sina bönor i utbyte mot hans ko.
Den dumma pojken glömde bort vilka behov de hade hemma och vad han lovat sin mamma. Han tänkte bara på hur roligt det skulle vara att ha de vackra bönorna. Han tackade därför ja till erbjudandet och slaktaren gick iväg med kon. Jack skyndade hem och berättade glad i hågen för sin mamma vad han hade gjort.
Mamman blev alldeles utom sig och brast ut i tårar. ”Dumma pojke!”, skrek hon ”nu har vi inget alls att äta. Du har sålt min stackars ko för några futtiga bönor som kittlade din fantasi. Gå din väg, det blir ingen kvällsmat idag.” Sedan kastade hon ut alla bönor genom bakdörren medan hon grät över sin sons dumhet.

För första gången i sitt liv blev Jack ångerfull över vad han gjort. Han insåg nu hur värdelösa dessa bönor var och hans mors sorg gjorde honom ledsen. Han hade inte längre lust att roa sig. Istället gick han till sitt rum försjunken i sina tankar. Han kom ihåg hur snäll hans mamma alltid varit mot honom och hur tanklöst han hade betett sig. I kväll skulle han bli skuld till att hon skulle bli hungrig och inte ha något att äta. Han satt länge, länge och sörjde och bestämde sig för att nästa dag skaffa sig ett riktigt arbete.

Tidigt nästa morgon när han steg ur sin säng såg han att något konstigt och grönt hade grott upp utanför sitt fönster. Han skyndade sig att öppna det och såg då en jättestor klätterväxt komma upp ur marken. Några av hans bönor hade slagit rot och växte mot himlen. Stjälken var grov och grenarna formade sig som en stege. När han tittade uppåt kunde han inte se slutet, det såg ut som den växte upp i molnen. Han prövade att kliva ut på stjälken och kände att den var stabil och att den inte svajade.

En tanke slog honom. Denna stege som växt upp så märkligt utanför hans fönster från de bönor han hade fått måste vara menad för honom. Eftersom han nu var ledsen och ångerfull för sina misstag, sade han till sig själv att detta hade hänt för att han skulle kunna gottgöra sina misstag. Han skulle därför klättra uppför stegen. Stegen skulle säkert leda honom till nya möjligheter och äventyr där han skulle få nytta av sin nyvunna klokhet.

Uppfylld av denna tanke, skyndade Jack till sin mamma. Hon skulle helst ha hållit honom tillbaka men hon insåg snart att det var dags att låta honom ge sig iväg och hitta sin egen väg ut i världen.
Han började omedelbart sin klättring. Han klättrade och klättrade. Han började bli orolig men fortsatte sin klättring. Han blev verkligen mycket orolig men fortsatte ändå att klättra. Till slut nådde han äntligen till toppen och klev av i ett mycket märkligt landskap. Det verkade vara en stenig och enslig plats. Inte ett träd, buske, hus eller någon levande varelse syntes till. Jack satte sig tankfullt ner på en sten för att vila.

Han var mycket, mycket hungrig eftersom han inte hade ätit sedan kvällen innan. Han var dock fortfarande hoppfull och trodde att han nu kommit till den plats där han skulle hitta sin uppgift. Plötsligt, när han satt där och tänkte, hör och häpna, uppenbarade sig en konstig, liten gammal gumma framför honom. Hon bar en röd, spetsig mössa och hennes hår föll spretigt över hennes axlar. I handen höll hon en trollstav.
”Jack”, sa hon och gick närmare honom, ”jag är en fe. Din ånger över dina dumma handlingar och din önskan att göra en god sak gjorde att dina bönor växte upp till en stege som förde dig till mig. Hade du bara tittat på den gigantiska bönstjälken och fånigt undrat över den, hade du aldrig hittat mig. Nu visade du nyfikenhet, stort mod och företagsamhet, därför förtjänar du en belöning. Det är mitt uppdrag att berätta vilka viktiga saker du skall göra här. Det jag kommer att berätta för dig nu har din mor aldrig vågat berätta för dig. Pojke, du kommer nu att få ett uppdrag som kommer att göra dig till en man.”

Jack höll andan av nyfikenhet och upphetsning medan fen fortsatte sin berättelse: ”Din far var en rik man som var väldigt givmild. Han var alltid snäll mot sin omgivning och han hjälpte inte bara dem som bad honom om hjälp utan alla som han såg behövde någonting. Han var så snäll att han retade upp en gigantisk jätte som bodde i närheten. Denna skräckinjagande varelse var full av ondska och grymhet och stod inte ut med allt tal om hur snäll han var. När han hörde att dina föräldrar skulle resa borta och besöka en vän lyckades han lura in dem på en sidoväg, tog dem tillfånga och band dem till både händer och fötter. Sedan åkte han upp till slottet, drev ut dina föräldrars tjänare och tog över slottet.

När detta hände var du bara några månader gammal och, tillsammans med din mor och far, kastades du ner i slottets djupaste fängelsehåla. Där låg ni alla tre under flera månader men till sist erbjöd han sig att släppa dig och din mor fria mot löfte om att hon aldrig skulle berätta för någon om vad hon varit med om. För att göra det omöjligt för henne att skada honom satte han din mor, med dig i sin famn, ombord på en båt som skulle åka till ett avlägset land.

Där var hon nu med bara lite pengar som hon fått när hon sålde några få smycken hon hade gömt under sin klänning. Jätten lever fortfarande kvar och håller din far fången i slottet. Du är den som måste befria honom och låta honom återfå sina ägodelar. Allt som jätten har är ditt. Återta allt du kan. Du kommer att råka ut för svårigheter och faror, men du måste visa mod och fullfölja din uppgift. Du behöver inte ha bråttom, utan visa att du nu är en klok ung man. Kom ihåg att rättvisa alltid går före ondska. Bär med dig den vetskapen så kan du ta dig an uppgiften utan rädsla och bli en av dem som kan besegra jättar.”

Så snart hon avslutat sin berättelse försvann fen och lämnade Jack, som förstås blivit väldigt uppjagad av vad hon hade sagt. Det var ingen lätt uppgift som låg framför honom. Han gick och gick utan att komma till någon bebyggelse. Så småningom blev det kväll och han lade sig ner i skydd av en klippa och somnade. På morgonen såg han, till sin stora glädje, ett stort slott. Han var nu i starkt behov av mat och gick långsamt fram mot dörren, lyfte på dörrkläppen och knackade.
En mycket stor kvinna, med ett ansikte som inte såg särskilt vänligt ut, öppnade dörren för honom. Hon lyssnade under stor förvåning till honom medan han bad om att få lite att äta.
”Det var väldigt överraskande”, sade hon, ”att se en främmande varelse nära detta hus”, för det var väl känt att hennes man var en grym och ful jätte som var elak mot alla som kom honom nära.
”Om du vet ditt bästa”, fortsatte hon, ”så springer du iväg med en gång så fort dina ben kan bära dig.”

Trots sin hunger var Jacks första tanke att göra som hon sa och springa iväg. Men sedan kom han ihåg vad fen hade sagt och orsaken till att han var där. Han stod därför modigt kvar och bad återigen om mat. I utbyte lovade han att göra vilket slags arbete som helst.
Kvinnan övervägde detta en stund. Hon arbetade som en slav från morgon till kväll och var i stort behov av någon som hjälpte henne. Så till slut lät hon sig övertalas och förde Jack in i huset.
Först passerade de en elegant hall, vackert möblerad, sedan passerade de flera stora rum, alla i samma storslagna stil men alldeles ödsliga. Sedan kom en lång mycket mörk korridor. Det var bara tillräckligt ljus för att kunna se att istället för väggar på sidorna var det galler av järn. Bakom gallren var det mörka fängelsehålor varifrån Jack kunde höra suckar och skrammel av kedjor.

Hans hjärta slog nu snabba slag. Kanske var det här hans pappa hölls fången. Han blev mer och mer övertygad om att han skulle hitta och befria honom. Kvinnan förde honom nu till ett stort kök där det brann i en stor öppen spis. Hon bad honom sitta ner och gav honom mycket att äta och dricka. Nu insåg han att hon var en vänlig kvinna, bara överarbetad och orolig för att bli illa behandlad av den elake jätten.

När han ätit sig mätt satte hon honom i arbete med att skura golv och diska grytor. Han arbetade hela dagen, hårdare och mer uthålligt än han någonsin gjort förut och kvinnan försåg honom med rikligt med mat. Så småningom kom kvällen och plötsligt knackade det så kraftigt på dörren att hela huset skakade. ”Släpp in mig! Släpp in mig!”, röt en bullrande röst. Jättens fru gömde Jack i ugnen och skyndade till dörren för att släppa in sin man. Snart kom han in i köket, ett förskräckligt monster med små grisögon i ett skräckinjagande ansikte. Så snart han stigit över tröskeln, började han sniffa och skrek: ”Tvi vale jag tror det luktar människokött!” Jack kröp längre in i ugnen men påminde sig om att fen hade sagt till honom att han hade rätten på sin sida och om han var modig och hävdade sin rätt så skulle han bli en av dem som besegrade jättar. Så han återfick sitt mod och väntade tyst. Under tiden hade kvinnan svarat sin man: ”Du kommer att känna lukten av människor så länge du har dem inlåsta i fängelsehålorna.”
”Hmm!” Grymtade jätten och satte sig bredvid brasan medan kvinnan lagade till kvällsmaten. Genom en springa i ugnen kunde Jack kika ut. Han häpnade över vilka fantastiska mängder jätten satte i sig. Det verkade som han aldrig skulle sluta att äta och dricka. När han äntligen var klar med måltiden placerades en märklig höna på bordet framför honom. Han såg hur hönan stod framför jätten och när jätten sa: ”Lägg ägg!”, lade hönan ett ägg av gyllene guld. Jätten roade sig med hönan en lång stund medan hans hustru gick och lade sig. Men så småningom föll han i sömn i sin stol och började snarka som en bullrande kanon.

Jack såg sin chans och smög försiktigt fram ur sitt gömställe, tog tag i hönan och sprang iväg med den så fort han kunde. Hönan började då att kackla och väckte jätten. Precis när han hunnit ur huset hörde han honom ropa: ”Kvinna, kvinna, vad har du gjort med min gyllene höna?” Det var det enda Jack hann höra eftersom han skyndade sig tillbaka till bönstjälken och klättrade ner, fort som en oljad blixt.

Hans mamma blev överlycklig när hon fick se honom.
”Mamma”, sa Jack, ”nu har jag med mig hem allt vi behöver för att kunna köpa vad vi vill.” Hönan lade så många ägg han önskade. Jack sålde dem och hade mer pengar än de två behövde.

Under en kort tid levde Jack och hans mamma lyckliga men pojken slutade aldrig att tänka på sin pappa. Tidigt en morgon klättrade han åter upp för stjälken och kom fram till det jättelika huset på kvällen.

Den stora kvinnan kom och öppnade dörren när han knackade precis som förut. Jack bad genast om att hon skulle ge honom möjlighet att sova i huset under natten. Först skällde hon ut honom för att han tagit makens höna när han var där förra gången, men vid det här laget var Jack säker på att kvinnan egentligen var snäll och att han inte behövde vara rädd för henne. Dessutom, innerst inne, visste hon att jätten inte hade någon rätt till de rikedomar som han hade stulit. Så till slut släppte hon in honom och gav honom kvällsmat.
Efter maten betalade Jack tillbaks genom att arbeta flitigt i köket tills de hörde jätten knacka på dörren. Den här gången gömde hon honom i en garderob. Snart kom jätten in och sniffade omkring. ”Tvi vale, jag tror det luktar människokött!” röt han, men hustrun påminde honom återigen om att han hade fångar i fängelsehålorna och att det säkert var därifrån lukten kom. Jätten satte sig då ner och åt sin kvällsmat.

Sedan bad han kvinnan hämta väskorna med guld- och silvermynt. Jack smög ut ur sitt gömställe och kikade på honom när han räknade på förmögenheten som han hade stulit från hans far. Till slut hällde han tillbaks mynten i väskorna och strax föll hakan ner mot bröstet och han somnade. Jack smög då jätteförsiktigt fram till bordet. Då började en liten hund under jättens stol att skälla hysteriskt och jätten kisade sömnigt med ögonen. Jack ryckte då till sig väskorna och sprang. Han nådde snart bönstjälken, klättrade ner och var strax tillbaka i sitt rum. Hans mamma blev jätteglad att åter se honom välbehållen tillbaks och de hade det nu väldigt bra och kunde unna sig vad de önskade.

Jack kunde dock inte njuta av detta när han visste att hans pappa satt inlåst i en fängelsehåla. På årets längsta dag gick han därför upp så snart solen gått upp och klättrade uppför bönstjälken. Han kom fram till jättens slott på kvällen och fann hans fru stående i dörren. Denna gång var hon betydligt argare eftersom hennes man hade varit väldigt elak mot henne efter att hans guld- och silvermynt försvunnit. Det var väldigt svårt att få henne att ta emot honom men till slut lyckades han övertala henne att få gå in och arbeta och få äta kvällsmat som han hade gjort tidigare. När jätten kom hem gömde Jack sig i koppargrytan.
Den stora varelsen var fulare än någonsin och röt: ”Tvi vale jag tror det luktar människa!” Oberoende av vad hans fru nu sa letade han i alla vrår och hörn i rummet. Medan allt detta pågick höll Jack andan. Jätten närmade sig kopparkitteln och lade sin hand på locket. Jack var övertygad om att han nu skulle bli upptäckt, men nej! Jätten slutade leta och satte sig ner intill brasan.

När han ätit sin kvällsmat bad jätten sin fru att hämta harpan. Jack kikade under locket på kitteln och såg snart kvinnan komma in med instrumentet. Harpan var av guld och på fronten var det en vacker kvinnofigur med vingar. Hennes klänning flöt ut mot golvet och formade sig som en harpa. Jätten ställde harpan på bordet och sa: ”Spela!” Harpan började omedelbart spela. Musiken var så mjuk och melodisk att Jack fylldes av välbehag och blev angelägen att erövra även denna ädla skatt. Men jätten njöt inte av den behagliga musiken. Istället föll han snart i sömn. Jack klev omedelbart ur kitteln och tog harpan. Han hade knappt hunnit ta tag i den förrän den började ropa: ”Mästare! Mästare!” Jack var rädd att det skulle väcka jätten, så han började springa bort med harpan i famnen. ”Mästare! Mästare!” fortsatte harpan att ropa. ”Mästare! Mästare!” Jack var nära att släppa den, när han plötsligt kände att den drog honom i sin arm som om den varit levande. Harpan styrde med sina vingar och drog honom med sig. Inte mot den yttre dörren utan mot fängelsehålorna. ”Mästare! Mästare” fortsatte den att ropa och drog Jack mot det ställe där han visste att hans pappa hölls fången. ”Mästare! Mästare! Skrek den ännu högre och då fick han se en vithårig man i kedjor som ropade: ”Min Harpa! Min Harpa!” Vem är det som kommer med den?” fortsatte mannen. Jack svarade genast: ”Din son!”
”Min son!”, upprepade mannen med glädjetårar, ”Min son!”. Medan han talade, sträckte han ut händerna genom gallret och harpan flög genast in i dem. ”Harpa! Harpa! Spela bort mina kedjor!” befallde han. När harpan spelade föll kedjorna bort från den gamle mannens fötter. ”Harpa! Harpa! Spela så att fängelsedörren öppnas!” Harpan spelade igen. Då flög dörren upp, Jacks pappa kom ut och de skyndade ner för korridoren. Men så här dags var det stor uppståndelse i köket. Jätten var nu klarvaken och röt efter sin harpa. När Jack och hans pappa sprang ut genom slottets ytterdörr, var jätten kvickt uppe på fötter. De sprang och sprang! Bakom dem röt jätten med en röst som åska. Ibland var han nära att nå dem men de höll i harpan som hjälpte dem med sina vingar. Till slut nådde de bönstjälken. Jack och hans pappa klättrade snabbt ner. Så snart de nått ner till botten syntes jätten vid toppen av stegen. Han hytte med sina knutna nävar. Jätten kom klättrande neråt frustande och rytande men Jack hämtade en yxa och när jätten var nästan nere började Jack hugga av stjälken. Han hann knappt börja innan hela bönstjälken skrumpnade och den store jätten exploderade som en jättestor lubba.

Då föll Jack och hans mamma och pappa i varandras armar och gladdes åt att de äntligen nu återigen var tillsammans.

När det gäller jättens fru var hon säkert glad att ha blivit befriad från en sådan grym och elak man.

I utkanten av en stor skog bodde en gång en fattig vedhuggare med sin fru och sina två barn. Pojken hette Hans och flickan hette Greta. Pappans arbete gav inte så mycket betalt och ett år när det varit missväxt blev maten så dyr att han inte hade råd att köpa mat till sin familj. På natten kunde han inte sova utan försökte komma på vad han skulle ta sig till. Han stönade och sa till sin fru: ”Vad skall det bli av oss? Hur skall vi kunna ge barnen mat, när vi inte ens har till oss själva.”
”Jag vet vad vi skall göra.” svarade kvinnan, ”Tidigt i morgon bitti tar vi med barnen ut i skogen, där den är som tätast. Där tänder vi en brasa för dem, ger dem var sitt bröd och går sedan till våra arbeten och lämnar dem kvar ensamma. De kommer inte att hitta hem igen och då behöver vi bara mat till oss två.”
”Nej!”, utropade mannen, ”Det vill jag inte göra.” Hur skulle jag kunna lämna mina stackars barn i skogen? De vilda djuren skulle komma och slita dem i stycken.”
”Din idiot!” sa hon, ”I så fall måste vi alla dö av hunger. Då kan du  lika gärna bygga våra kistor.” Hon lämnade honom inte i fred, förrän han till slut gav efter. ”Men jag tycker väldigt synd om de stackars barnen”, sa mannen.

De två barnen hade inte heller sovit eftersom de varit så hungriga och hade hört allt vad deras styvmamma hade sagt till deras pappa. Greta grät förtvivlat och sa till Hans: ”Nu är det slut med oss.” ”Var tyst, Greta”, sa Hans,  ”oroa dig inte, jag skall nog komma på något.”
När de gamla hade somnat, steg han upp, tog på sig sin jacka, öppnade dörren och smög ut. Månen sken och de vita kiselstenarna, som låg framför huset glittrade som silverpengar. Hans stoppade sin jackas fickor fulla med de vita stenarna, sedan gick han tillbaka och sa till Greta: ”Lita på mig, lilla syster, och sov lugnt, Gud kommer inte att överge oss.” Sedan lade han sig i sin säng igen.

I gryningen, innan solen gått upp, kom styvmodern in och väckte barnen och sa: ”Stå upp era slöfockar! Vi skall gå in i skogen för att hämta ved.” Hon gav en liten bit bröd till dem var och sa: ”Här får ni till er middag, men ät ingenting innan dess för ni får inget annat.” Greta stoppade brödet innanför förklädet, eftersom Hans hade sina fickor fulla med stenar. Sedan gick de tillsammans in i  skogen. När de gått en kort stund, stannade Hans och tittade tillbaka mot huset. Så gjorde han gång på gång.
”Hans, vad är det du tittar efter?” sa fadern, ”Du kommer ju efter, glöm inte hur man använder benen.”
”Jag tittar efter min vita katt, som sitter på taket och vill ta farväl av mig”, sa Hans.
Kvinnan sa då: ”Dumbom, det är inte din lilla katt, det är morgonsolen, som skiner på skorstenen”. Hans hade emellertid inte tittat efter katten utan hade med jämna mellanrum tagit en sten ur fickan och lagt på vägen.

När de nått  till skogens mitt, sa pappan: ”Nu barn, samla ihop lite ved så skall jag tända en brasa till er, så att ni inte blir kalla.” Hans och Greta samlade ihop kvistar till en brasa, hög som ett litet berg. Pappan tände brasan och när den brann för fullt sa styvmannan: ”Lägg er nu ner och vila vid brasan. Vi går in i skogen och hämtar ved. När vi är klara kommer vi hit och hämtar er”

Hans och Greta satte sig vid brasan och vid middagstid åt de lite av sitt bröd. När de hörde ljud som lät som yxhugg trodde de att pappan var nära. Det var dock inte en yxa utan en avbruten gren som gungade i vinden och slog mot en stam. Så småningom föll de i sömn. När de vaknade hade det blivit mörkt. Greta började gråta och sa: ”Hur skall vi hitta ut ur skogen nu?” Men Hans tröstade henne och sa: ”Vänta bara lite tills månen börjar lysa, så skall vi nog hitta.” Efter en stund lyste månen upp skogen. Hans tog då sin systers hand och följde de vita stenarna han lagt ut, som nu sken som silvermynt och visade dem vägen. De gick hela natten och i gryningen kom de till pappans hus. De knackade på dörren och när styvmamman öppnade dörren och såg Hans och Greta sa hon: ” Era elaka barn, varför har ni sovit så länge i skogen? Vi trodde aldrig ni skulle komma tillbaka.” Pappan gladdes däremot eftersom det hade gjort honom ont i hjärtat att lämna dem kvar ensamma.

Inte långt därefter blev det återigen dåliga tider i landet och barnen hörde en kväll sin styvmamma säga till pappan: ”All mat är slut igen, vi har en halv limpa kvar, det är allt. Barnen måste lämna oss, vi tar dem ännu längre in  skogen så att de inte kan hitta tillbaka igen. Det finns inget annat sätt att rädda oss själva!” Mannens hjärta var tungt och han tänkte: ”Det borde vara bättre att dela det sista brödet med barnen.” Styvmamman ville inte lyssna på honom utan förebrådde honom och skällde på honom. Den som säger A måste säga B och nu måste han göra som han gjorde förra gången.

Barnen hade varit vakna och hört hela samtalet. När de gamla hade somnat, steg Hans återigen upp och skulle gå ut och plocka stenar, men styvmodern hade låst dörren, så han kunde inte komma ut. Han tröstade ändå sin syster och sa: ”Gråt inte, Greta, sov lugnt, Gud kommer att hjälpa oss.”

Tidigt på morgonen kom styvmodern och tog barnen ur sina sängar. De fick sitt bröd men det var nu ännu mindre än det varit förra gången. På väg in i skogen smulade Hans sitt bröd i fickan och med jämna mellanrum stannade han till och kastade brödsmulor på marken.

”Hans, varför stannar du och tittar dig omkring?” sa fadern, ”skynda på.” ”Jag tittar efter min lilla duva som sitter på taket och vill ta adjö med mig”, svarade Hans. ”Dumbom!” sa styvmamman, ”Det är ingen duva. Det är solen, som lyser på skorstenen.” Hans fortsatte emellertid att kasta smula efter smula på vägen.

Styvmamman ledde barnen ännu djupare in i skogen, till en plats, där de aldrig varit förut. Sedan gjordes åter en stor brasa och styvmamman sa: ” Bara sitt här, barn och när ni blir trötta kan ni sova en stund. Vi går in i skogen för att hugga ved och till kvällen när vi är klara, kommer vi och hämtar er.”
När det var dags för middag, delade Greta sin bit bröd med Hans, som hade spridit ut sitt bröd längs vägen. Så småningom föll de i sömn. Kvällen kom, men ingen kom för att hämta de stackars barnen. De vaknade inte förrän det var mörka natten. Hans tröstade Greta och sa: ”Vänta bara Greta tills månen lyser starkare så att vi ser de smulor jag lagt på vägen. De kommer att visa oss vägen hem.” När månen lyste upp den mörka natten gav de sig iväg, men de hittade inte några smulor. Alla de tusentals fåglar som fanns i skogen hade ätit upp varenda liten smula.

”Vi skall snart hitta vägen ut”, sa Hans till Greta. Men det gjorde de inte. De gick hela natten och hela nästa dag också men de hittade inte ut ur skogen. De blev väldigt hungriga eftersom de inte hade något att äta förutom några få bär som de hittade. De var nu så trötta att benen inte längre bar dem, så de lade sig ner under ett träd och somnade.

Det var nu tre dagar sedan de hade lämnat sin fars hus. De började gå igen, men de kom hela tiden allt djupare in  skogen. Om inte någon hjälp kom snart skulle de dö av hunger och utmattning. Vid middagstid såg de en snövit fågel, som satt på en gren och sjöng så vackert att de blev helt betagna och stannade för att lyssna. När sången var slut, spred den ut sina vingar och flög före dem. De följde efter och efter en stund såg de ett litet hus. När de kom närmare såg de att väggarna var byggda av bröd, taket av pepparkakor och fönstren var gjorda av rent socker. ”Vi får passa på att få oss en god måltid.” sa Hans, ”Jag tar lite av taket och du, Greta, kan ta lite av ett fönster. Det kommer att smaka sött.” Hans sträckte sig upp och bröt lite av taket för att känna hur det smakade och Greta lutade sig mot ett fönster och knaprade lite på det.

“Knaperi knaperi knus, vem är det som knaprar på mitt hus?” Kraxades det inifrån stugan.
“Det är bara vindens sus, som viner runt ditt hus”, svarade barnen och fortsatte att äta utan att låta sig störas. Hans som tyckte om smaken på taket rev loss en stor bit av det och Greta tryckte ut en hel ruta ur ett runt fönster och satte sig att mumsa på den. Plötsligt rycktes dörren upp och en kvinna, lika gammal som bergen runt om dem kom ut. Hans och Greta blev så rädda att de tappade allt de hade i händerna. Den gamla kvinnan lade huvudet på sned och sa: ”O kära barn, vem har fört er hit? Kom in och stanna hos mig, Ingenting farligt kommer att hända er.” Hon tog deras händer och ledde in dem i huset. God mat sattes fram till dem, mjölk, pannkakor med socker, äpplen och nötter. Efteråt bäddades två små sängar med rena, vita lakan, som barnen fick lägga sig i. De trodde de hamnat i himlen.

Den gamla kvinnan hade bara låtsats vara snäll. I verkligheten var hon en elak häxa, som lurade små barn som kom förbi. Hon hade byggt det lilla huset bara för att locka dit dem. När ett barn hade lurats in i huset, dödade hon det, kokade det och åt upp det.
Häxor har röda ögon och kan inte se långt, men de har ett bra luktsinne. De kan känna doften av människor när de kommer nära. När Hans och Greta kom nära henne, skrattade hon hånfullt och sa: ”Nu har jag dem och de skall inte komma undan!”

Tidigt nästa morgon, innan barnen vaknat, var häxan redan uppe och när hon såg barnen med sina fylliga och rosiga kinder muttrade hon för sig själv: ”Det kommer att bli en läcker måltid!”  Sedan tog hon Hans med sina skrumpna händer och bar honom till en bur där hon låste in honom. ”Han kommer säkert att skrika, men det kommer inte att hjälpa”, tänkte hon. Sedan gick hon tillbaks till Greta, ruskade om henne så att hon vaknade och skrek: ”Stå upp din latmask! Hämta vatten och koka något gott till din bror. Han är i en bur därute och måste bli fet. När han blivit fet skall jag äta upp honom.” Greta började gråta förtvivlat men det var förgäves för hon tvingades att göra som den elaka häxan ville.

Och nu lagades det god mat till stackars Hans. Greta, däremot, fick inget annat än kräftskal. Varje morgon gick häxan ut till buren och skrek: ”Hans, stick ut ett finger så jag kan se om du blivit fet.” Hans stack då istället ut ett litet avgnagt ben till henne. Den gamla häxan hade dåliga ögon och trodde att det var Hans finger. Hon kunde inte förstå varför Hans inte blev fet.

När fyra veckor gått och Hans fortfarande var mager, blev hon otålig och ville inte vänta längre. ”Greta”, skrek hon, ”sätt fart och hämta lite vatten.” Om han så är mager eller fet i morgon så kommer jag att döda honom och koka honom”. Greta grät hjärtskärande när hon tvingades att hämta vatten. Tårarna strömmade ner över hennes kinder. ”Snälla Gud, hjälp oss”, ropade hon mellan tårarna. ”Om ändå de vilda djuren fångat oss och ätit upp oss, då hade vi åtminstone fått dö tillsammans.” ”Håll din mun!” sa den gamla häxan, ”Det där kommer inte att hjälpa dig.”

Tidigt nästa morgon tvingades Greta ut för att hänga upp grytan med vatten och tända elden. ”Nu skall vi baka först.” sa häxan, ”Jag har redan värmt upp ugnen och knådat degen.” Hon knuffade den stackars Greta ut till ugnen, varifrån man hörde elden knastra. ”Kryp in,” sa häxan, ”och se om den är tillräckligt varm så att vi kan sätta in bröden.” När Greta väl kommit in i ugnen skulle häxan stänga luckan och låta henne tillagas därinne och äta henne också. Men Greta förstod vad hon tänkte göra och sa: ”Jag förstår inte hur jag skall göra. Hur kommer jag in?”
”Din dumma gås”, sa häxan. ”Dörren är stor nog. Se, jag kan krypa in själv!”, sa hon och kröp upp och stack in huvudet i ugnen. Då gav Greta henne en knuff så att hon åkte in i ugnen. Greta stängde då snabbt ugnsluckan. Häxan började skrika våldsamt av smärta, men Greta sprang iväg och lät den elaka häxan brinna ihjäl.

Greta sprang fort som en blixt ut till Hans, öppnade buren och ropade: ”Hans vi är räddade! Den gamla häxan är död!” Hans sprang som en befriad fågel ut från sin bur när dörren öppnades. De omfamnade varandra, kramades, kysstes och dansade omkring av lycka. Eftersom de inte längre hade något att frukta gick de in i häxans hus och där fick de se kistor fulla av pärlor och juveler stående i alla hörn. ”Detta är mycket bättre än stenar”, sa Hans och stoppade fickorna fulla med pärlor och juveler. ”Jag tar också med mig hem”, sa Greta och fyllde sitt förkläde med ädelstenar. ”Nu måste vi gå”, sa Hans, ”vi måste komma ut ur häxans skog.”

När de vandrat i två timmar kom de till ett stort vattendrag. ”Vi kan inte ta oss över.” sa Hans ”Det är för djupt och jag ser ingen bro.” ”Och det är inte heller någon färja”, svarade Greta, ”men jag ser en and som simmar där. Om jag frågar henne, kanske hon vill hjälpa oss över.” Sedan ropade hon:
”Lilla and, lilla and.
vi är Hans och Greta
kan du ge oss en hjälpande hand.

Vi ser varken bro eller färja
Hoppas istället du oss kan hjälpa.”

Anden kom och Hans satte sig på ryggen och sa till sin syster att sätta sig bakom honom. ”Nej”, sa Greta, ”Det blir för tungt. Hon får ta oss över en i sänder”. Den snälla anden gjorde så och när de hade kommit över på andra sidan och gått en liten stund började skogen kännas mer och mer bekant och snart såg de i fjärran sin faders hus. Då började de springa och rusade in genom dörren och kastade sig om halsen på fadern. Han berättade att han inte hade haft en enda lycklig stund sedan de lämnat barnen i skogen. Han hade längtat så efter dem. Styvmamman hade blivit sjuk och dött.

Greta tömde sitt förkläde och pärlor och ädelstenar rullade ut över hela golvet och Hans tömde sina fickor så att ännu mer ädla stenar föll ut på golvet.

Så äntligen var det slut på alla sorger och bedrövelser och de levde länge lyckliga tillsammans.

En kväll för länge sedan tog en ung prinsessa på sig sin hätta och sina träskor och gick ut för att ta sig en promenad i skogen. Efter en stund kom hon till en vacker springbrunn, där hon satte sig ner, för att vila. Hon hade en gyllene boll i sin hand. Det var hennes favoritleksak, som hon nästan alltid gick och jonglerade med. Hon satt nu vid brunnen och kastade bollen upp i luften för att sedan fånga den när den föll ner. Efter en stund kastade hon den så högt, att hon missade att fånga den. Bollen föll ner på marken, studsade iväg och rullade sedan på marken tills den så småningom föll ner i brunnen.

Prinsessan tittade i brunnen efter sin boll, men brunnen var väldigt djup, så djup att hon inte såg botten på den. Hon började olyckligt gråta över sin förlust och sa: ”Om jag bara kunde få min boll tillbaka igen, skulle jag ge bort alla mina fina kläder och juveler, ja allt som jag hade i denna värld.”

Medan hon pratade, stack en groda upp huvudet ur vattnet och sa: “Prinsessa, varför är du så ledsen?”
“Äh!” sa hon, “Vad kan väl du göra för mig din elaka groda? Min gyllene boll har ramlat ner i brunnen.” Grodan sa då: “Jag vill inte ha dina fina kläder, dina juveler eller pärlor men om du kommer att älska mig, låta mig leva med dig, äta från dina gyllene tallrikar och sova i din säng, då skall jag ge dig tillbaka din boll.” ”Vilket trams”, tänkte prinsessan, ”den här dumma grodan pratar. Han kan ju inte ens komma ur vattnet för att besöka mig, men han kan nog hämta min boll. Därför skall jag säga att han får allt han ber om.” Hon sa då till grodan: ”Om du hämtar min boll, skall du få allt du bett om.
Grodan dök då ner under vattnet och efter en stund kom den upp igen med bollen i munnen och lade den på brunnskanten. Så snart prinsessan såg bollen, sprang hon förtjust fram och plockade upp den och tänkte inte mer på grodan, utan sprang hem så fort hon kunde. Grodan ropade efter henne: ”Stanna Prinsessa! Du lovade ju att ta mig med!” Men hon stannade inte för att lyssna på honom.

Nästa dag, precis när prinsessan hade satt sig ner för att äta middag, hörde hon ett konstigt ljud: “Tap, tap, plask, plask” som om något kom upp för marmortrapporna. Strax därefter hördes en lätt knackning på dörren och en röst ropade:
“Öppna dörren, min älskade prinsessa!
Öppna dörren och släpp in din käresta!
Kom ihåg vad du lovade mig där nere vid brunnen!”

Då sprang prinsessan fram till dörren och öppnade den. Hon fick då syn på grodan, som hon fullkomligt hade glömt bort. Vid denna syn blev hon rädd, stängde snabbt dörren och återvände till bordet. Hennes far, kungen, såg att något hade skrämt henne och frågade vad det var. ”Det är en otäck groda vid dörren.” sa hon, ”Han hämtade upp min boll ur brunnen i morse. Jag lovade honom, att han skulle få leva med mig, eftersom jag trodde att han aldrig skulle kunna komma upp ur brunnen och komma hit. Men nu är han här vid dörren och vill komma in.”

Medan hon pratade knackade grodan återigen på dörren och sa:
“Öppna dörren, min älskade prinsessa!
Öppna dörren och släpp in din käresta!
Kom ihåg vad du lovade mig där nere vid brunnen!”

”Det du lovat måste du hålla.” sa kungen till prinsessan, ”Så gå och släpp in honom.” Prinsessan gick till dörren och släppte in grodan, som hoppade in i rummet med de klafsande ljuden från sina grodfötter: ”Tap, tap, plask, plask”. Han fortsatte så ända fram till bordet nära den plats där prinsessan satt. ”Snälla, lyft upp mig på en stol”, sa han till prinsessan, ”och låt mig sitta intill dig”. Så snart hon gjort det, sa grodan: ”Ställ din tallrik nära mig, så att jag kan äta från den.”

Hon gjorde så och när han ätit så mycket han kunde, sa han: “Nu är jag trött. Bär mig upp till ditt rum och lägg mig I din säng.” Prinsessan tog honom då, om än motvilligt, i sin hand, bar upp honom till sitt rum och lade honom på sin kudde.” Där sov grodan hela natten. Så snart det var ljust hoppade han upp ur sängen, hoppade nerför trapporna och gick ut ur huset. ”Nå äntligen,” tänkte prinsessan, ”nu har han gått och han kommer inte att besvära mig mer.”

Men hon bedrog sig för till kvällen hörde hon samma konstiga steg i yttertrappan, samma knackning på dörren och grodans röst som ännu en gång ropade:
“Öppna dörren, min älskade prinsessa!
Öppna dörren och släpp in din käresta!
Kom ihåg vad du lovade mig där nere vid brunnen!”
När prinsessan öppnade dörren, kom grodan in och sov på hennes kudde tills morgonen kom. Den tredje kvällen gjorde han det igen, men när prinsessan vaknade, följande morgon, blev hon väldigt överraskad. Hon såg då inte en groda utan en vacker prins, som såg på henne med de vackraste ögon hon någonsin sett.

Han berättade att han blivit förtrollad av en ond fe, som hade förvandlat honom till en groda och att han så skulle förbli, tills någon prinsessa tog honom ur brunnen och lät honom äta från sin tallrik och sova i sin säng i tre nätter. ”Du har nu brutit förtrollningen”, sa prinsen, ”och jag har inga andra önskningar än att du vill följa med mig till min fars kungarike, där jag kommer att gifta mig med dig och älska dig så länge jag lever.

Den unga prinsessan dröjde inte länge innan hon svarade ja till allt. Samtidigt körde en kusk fram en ståtlig vagn med åtta vackra hästar prydda med plymer, fjädrar och gyllene selar. Bakom vagnen red prinsens trogne tjänare, Henrik, som hade varit så olycklig under sin härskares förtrollning, att hans hjärta nästan brustit.

De tog då farväl till kungen och satte sig i vagnen. De for glada och förväntansfulla iväg mot prinsens kungarike, dit de utan några förhinder anlände och där levde de lyckliga i många, många år.

En soldat kom marscherande längs den stora huvudvägen: ”Vänster, höger – vänster, höger”. Han hade ryggsäck på ryggen och ett svärd vid sidan. Han hade varit ute i kriget och var nu på väg hem.

Under sin vandring, mötte han en skräckinjagande gammal häxa på vägen. Hennes underläpp hängde nästan ner på hennes bröst. Hon stannade och sa: ”God kväll, soldat! Du har ett väldigt fint svärd och en stor ryggsäck. Eftersom du är en riktig soldat, skall du få så mycket pengar som du någonsin vill ha.

”Tack skall du ha, din gamla häxa”, sa soldaten.

”Ser du det stora trädet?” sa häxan och pekade på ett träd som stod intill dem. ”Det är nästan helt ihåligt på insidan. Om du klättrar upp till toppen, kommer du att se ett stort hål. Där kan du klättra djupt ner i trädet. Jag kommer att knyta ett rep runt dig, så att jag kan dra upp dig när du ropar till mig.”

”Men vad skall jag göra där nere?” frågade soldaten.

”Hämta pengar.” svarade hon, ”När du har kommit ner till marken under trädet, kommer du att se en stor hall, upplyst av 300 lampor. Du kommer sedan att se tre dörrar, som lätt går att öppna eftersom nycklarna sitter i låsen. När du går in i det första rummet, kommer du att se en stor kista i mitten av rummet. Ovanpå kistan sitter en hund med ögon stora som tekoppar, men du behöver inte vara rädd för honom. Du skall ta med dig mitt blårutiga förkläde och lägga det på golvet framför kistan. Om du lyfter ner hunden från kistan och sätter den på förklädet kan du sedan öppna kistan och ta så många mynt du önskar. Det finns bara kopparmynt i kistan. Vill du hellre ha silvermynt, skall du gå in ett det andra rummet. Där kommer du att hitta en hund med ögon stora som kvarnhjul men oroa dig inte för det. Sätt honom bara på mitt förkläde och ta så många silvermynt som du vill ha. Vill du däremot ha guldmynt, skall du gå in i det tredje rummet. Där kommer du att hitta en annan kista full av guldmynt. Hunden som sitter på denna kista är väldigt skräckinjagande. Hans ögon är stora som pariserhjul, men bry dig inte om honom. Placerar du honom på mitt förkläde kommer han inte att skada dig och du kan ta så många guldmynt du vill.

”Detta var ingen dålig historia,” sa soldaten, ”men vad skall jag ge dig, din gamla häxa? För du har förstås inte berättat allt detta utan att du skall få något ut av det själv.”

”Nej,” sa häxan, ”men jag vill inte ha ett enda mynt. Du skall bara lova mig att ta med ett gammalt elddon, som min farmor glömde senast hon var där nere.”

”OK, det lovar jag. Bind nu ett rep runt min kropp.”

”Här är det,” svarade häxan, ”och här är det blårutiga förklädet,”

Så snart soldaten bundit repet runt sin kropp, klättrade han upp i trädet och firade ner sig genom hålet till marken under trädet. Här såg han, precis som häxan hade sagt, en stor hall, där hundratals lampor brann. Han öppnade den första dörren och där satt hunden med ögon stora som tekoppar och stirrade på honom.
”Du var mig ett vackert hundskrälle,” sa soldaten, lyfte ner honom från kistan och placerade honom på häxans förkläde. Han öppnade sedan kistan och fyllde sina fickor med mynt. Sedan stängde han locket, placerade hunden ovanpå och gick in i nästa rum. Där satt förstås hunden med ögon stora som kvarnhjul.

”Du bör nog inte titta på mig på det sättet,” sa soldaten, ”du kan få ont i ögonen.” Han lyfte sedan ner hunden från kistan, satte den på förklädet och öppnade kistan. När han såg hur mycket silvermynt som låg i den, kastade han bort alla kopparmynt han hade plockat på sig och fyllde istället både fickor och ryggsäck fulla med silvermynt.

Han gick sedan in i det tredje rummet och där satt en hund som verkligen var skräckinjagande. Hans ögon var verkligen stora som pariserhjul och de rullade runt, runt i huvudet.

”God morgon,” sa soldaten, och höjde handen till mössan till en honnör. Han hade aldrig någonsin sett en sådan hund, men efter att ha tittat en stund på honom, tog han mod till sig, lyfte ner honom på golvet och öppnade kistan. Milda tider, så mycket guld det var! Tillräckligt för att köpa hur mycket godis som helst, alla tennsoldater och alla gunghästar i hela världen. Ja han skulle säkert kunna köpa hela staden. Det var sannerligen mycket guldmynt i kistan. Han slängde nu alla silvermynt han tagit och fyllde sina fickor och sin ryggsäck med guldmynt. Han fyllde också sin mössa med mynt och till och med sina stövlar, så att han nästan inte kunde gå.

Han satte sedan hunden tillbaka på kistan, stängde dörren och ropade upp genom trädet: ”Dra upp mig nu, din gamla häxa.”

”Har du elddonet?” frågade häxan.
”Nej, den har jag glömt.” Svarade soldaten och gick tillbaka och hämtade elddonet. Häxan drog sedan upp honom ur trädet och han stod nu återigen på vägen. Nu med fickor, ryggsäck, mössa och stövlar fulla med guldmynt.

”Vad skall du göra med elddonet?” frågade soldaten.

”Det har du inte med att göra.” svarade häxan. ”Du har dina pengar, ge mig nu elddonet.”

”Vet du vad,” sa soldaten, ”om du inte berättar för mig vad du skall göra med elddonet, så hugger jag huvudet av dig.”

”Nej, jag berättar det inte.” sa häxan.

Soldaten högg då omedelbart av huvudet på häxan. Han la alla sina mynt i förklädet han fått av häxan, knöt ihop det som en säck, slängde upp den på ryggen, lade elddonet i fickan och började gå mot närmaste stad. Det var en väldigt trevlig stad. Där tog han in på stadens bästa värdshus och beställde en flott middag, eftersom han nu var rik och hade gott om pengar.

Tjänaren som putsade soldatens skor, undrade varför en så rik man hade så slitna skor. Redan nästa dag gick han emellertid ut på stan och köpte nya, fina kläder och riktiga skor. Vår soldat blev snart känd som en fin herre som folk hälsade på hos. De berättade då om alla fina platser man kunde besöka i staden och om kungens vackra dotter, prinsessan.

”Var kan jag se henne?” frågade soldaten.

”Henne kan man inte se alls.” berättade man, ”Hon bor i ett stort kopparslott, omringat med en hög mur. Ingen annan än kungen själv får passera in eller ut ur slottet, eftersom det finns en förutsägelse om att prinsessan kommer att gifta sig med en enkel soldat och ett sådant äktenskap kan inte kungen tänka sig.”

”Jag skulle väldigt gärna vilja se henne”, tänkte soldaten men han kunde inte få något tillstånd att göra det. Han levde emellertid gott, han gick på teater och promenerade i kungens trädgård. Han gav också bort mycket pengar till fattiga, eftersom han kom ihåg hur det hade varit förr i tiden, när han tvingades leva utan ett enda nickel. Nu var han rik, hade fina kläder och många vänner, som alla tyckte att han var en bra människa och en riktig gentleman. Pengarna varade dock inte för evigt och eftersom han gav bort mycket varje dag och inte hade några inkomster, stod han där plötsligt en dag med bara några enstaka mynt kvar. Han var då tvungen att lämna sina fina rum och flytta in i en liten skrubb uppe på vinden. Han fick nu putsa sina stövlar och laga sina kläder själv. Inga av hans vänner besökte honom längre. En mörk kväll hade han inte ens pengar så att han kunde köpa ett ljus. Då kom han ihåg det elddon, som han hade tagit med sig ur det ihåliga trädet.

Han tog upp elddonet ur fickan och slog flintan mot stålet för att göra eld. Redan efter första gnistan for dörren upp och hunden med ögon stora som tekoppar stod framför honom och sa: ”Vad kan jag göra för min herre?”

”Oj då,” tänkte soldaten, ”detta var ett lustigt elddon. Kan man önska sig vad som helst?”
”Skaffa mig lite pengar”, sa han till hunden.

Hunden sprang iväg med en gång, men återkom efter en stund bärande en väska med kopparmynt i sin mun. Soldaten förstod snart värdet av elddonet. Om han slog en gång med flintan, kom hunden som suttit på kistan med kopparmynt. Slog han två gånger kom hunden från silverkistan och slog han tre gånger kom hunden från kistan med guldmynt. Soldaten hade nu återigen gott om pengar, återvände till de fina rummen och visade sig återigen i fina kläder. Hans gamla vänner återkom till honom och umgicks med honom som förut.

Soldaten började återigen tänka på prinsessan och tyckte det var väldigt konstigt att ingen kunde se henna. ”Alla säger att hon är vacker”, tänkte han för sig själv, ”men till vilken nytta är det om hon måste vara instängd i ett kopparslott med stora skyddsmurar runt om. Det måste finnas ett sätt att kunna få se henne. Visst ja!”, tänkte han plötsligt, ”Var är elddonet?” Sedan slog han en gnista och strax stod hunden med ögon stora som tekoppar framför honom.

”Det är midnatt,” sa soldaten, ”men jag skulle ändå gärna vilja se prinsessan, om än bara för en liten stund.”

Hunden försvann direkt och kom omedelbart tillbaka med prinsessan. Hon låg på hundens rygg och sov. Hon var så vacker, att alla som såg henne omedelbart förstod att hon var en riktig prinsessa. Soldaten blev så betagen av henne att han inte kunde låta bli att kyssa henna. Sedan sprang hunden tillbaka till slottet med prinsessan.

Nästa morgon, när prinsessan åt frukost med kungen och drottningen, berättade hon vilken underlig dröm hon hade haft under natten. Den hade handlat om en hund och en soldat. Hon hade ridit på hundens rygg och hon hade blivit kysst av soldaten.

”Det var verkligen en söt historia”, sa drottningen. Hon blev dock orolig för henne och nästa natt fick en av hennes hovdamer sitta hos henne för att se om det verkligen var en dröm eller om det kanske var något annat.

Soldaten längtade så efter att få se prinsessan igen, att han åter igen skickade efter hunden och bad att den under natten skulle hämta henne åt honom. Hovdamen som höll vakt såg dock vad som hände och när hunden sprang iväg med prinsessan tog hon på sig sina jaktstövlar och sprang efter hunden. Hon såg då att hunden bar in prinsessan i ett stort hus. För att lättare komma ihåg vilket hus det var, ritade hon ett stort kors på porten med en bit krita. Hovdamen återvände sedan till slottet och hunden bar prinsessan tillbaks till hennes säng. Hunden såg emellertid korset på porten och förstod att det var kvinnan han sett följa efter som hade gjort det. Hunden tog då en annan bit krita och målade kors på alla portar i staden för att kvinnan inte skulle se vilken dörr hon själv märkt ut.

Nästa morgon följde kungen och drottningen med hovdamen för att se var prinsessan varit. De hade också med sig alla officerare i kungens garde.

”Här är det,” sa kungen, när de kom till den första porten som det var ett kors ritad på.

”Nej, min kära make, det måste vara den här,” sa drottningen och pekade på nästa port som också hade ett kors.

”Och här är en, och här är en annan!” utbrast de alla för det var kors på alla dörrar i alla riktningar.

De kände då att det var meningslöst att leta efter det rätta huset. Drottningen var emellertid en intelligent kvinna, som kunde göra annat än att åka i kungens vagn. Hon tog en stor guldsax och klippte ut små fyrkanter från ett stycke fint siden, som hon sedan gjorde en liten påse av. Påsen fyllde hon med vetegryn, band den runt hennes hals och klippte sedan ett litet hål i påsen så att grynen skulle strös på marken när prinsessan fördes bort.

Under natten kom hunden återigen, tog prinsessan på ryggen och sprang tillbaka med henne till soldaten som älskade henne väldigt mycket och önskade att han varit en prins så att han hade kunnat gifta sig med henne. Hunden hade inte märkt att grynen fallit ur påsen under vägen och bildat en sträng ända från slottsmuren och fram till huset där soldaten bodde. Därför kunde kungen och drottningen lätt hitta var deras dotter hade varit och soldaten sattes i fängelse.

I fängelset var det verkligen mörkt och på alla sätt förskräckligt. En dag sa man till honom: ”Imorgon kommer du att bli hängd.” Det var ju inte några bra nyheter, dessutom hade elddonet blivit kvar på värdshuset. På morgonen kunde han genom gallerfönstret se hur folk samlades för att se på när han hängdes. Han hörde trummorna och såg soldaterna marschera. Alla människor samlades för att se på hängningen. En av dem var en skomakarpojke med ett läderförkläde och trätofflor som sprang så fort att en av hans tofflor flög av och studsade mot väggen där soldaten satt och kikade ut genom gallerfönstret. ”Hallå där, skomakarpojke, du behöver inte ha så bråttom.” ropade han till pojken. ”Det kommer ändå inte att bli någon hängning innan jag kommer. Men om du vill springa iväg till det hus där jag bott och hämta mitt elddon så skall du få fyra guldmynt, men du måste springa så fort som möjligt.” Skomakarpojken ville gärna ha pengarna, så han sprang så fort han kunde till värdshuset, hämtade elddonet och gav det till soldaten som stoppade ned det i fickan.

Soldaten fördes sedan ut för att hängas. Runt galgen stod det soldater och tusentals människor. Kungen och drottningen satt på sina ståtliga troner mitt emot domarna och kungens råd. När soldaten stod på galgens stege, strax innan man skulle lägga repet runt hans hals, sa han: ”Det är ju brukligt att man låter en fånge som skulle möta döden få en sista önskan uppfylld. Jag skulle gärna vilja röka en pipa innan jag dör.” Kungen beviljade honom denna sista önskan. Soldaten tog då fram sitt elddon och slog fram gnistor en, två, tre gånger. Genast stod alla tre hundarna där. Den med ögon stora som tekoppar, den med ögon stora som kvarnhjul och den med ögon stora som pariserhjul.
”Hjälp mig nu så att jag inte blir hängd.” ropade soldaten.

Hundarna satte då tänderna i domarna och rådsmedlemmarna och slängde dem upp i luften så att de föll hårt i marken. ”Rör mig inte!” ropade kungen. Men den största hunden gjorde lika dant med både honom och drottningen och kastade dem efter de andra.

Soldaterna och folket blev då rädda och ropade: ”Bra soldat, du skall bli vår kung och du skall gifta dig med den vackra prinsessan.”

De placerade sedan soldaten i kungens vagn och de tre hundarna sprang före. Folket ropade: ”Hurra!”, pojken visslade och soldaterna skyldrade gevär. Prinsessan kom ut ur kopparslottet och blev drottning, viket hon tyckte mycket om. Bröllopet pågick en hel vecka och hundarna satt vid bordet och stirrade med sina konstiga ögon.

Det var så vackert ute på landet, det var sommar. Sädesfälten vajade i vinden. Runt omkring åkrar och ängar låg stora skogar och mitt i skogarna låg djupa sjöar.

Mitt i solskenet låg ett gammalt slott med djupa kanaler runt omkring. Från muren växte stora kardborrblad som var så höga att små barn kunde stå raka under de största. Här låg en anka och ruvade på sina ägg. Hon skulle ju ligga på äggen tills ungarna kom ut men nu hade hon tröttnat efter att ha legat så länge utan att få besök. De andra ankorna tyckte mera om att simma omkring i kanalerna än att springa upp och tjattra med henne.

Äntligen knakade det i det ena ägget efter det andra : Pip! pip! sade det. Alla äggulorna hade blivit levande och stack ut huvudet.

– Kvack! kvack! sade hon och så kvackade de allt vad de kunde och tittade åt alla sidor under de gröna bladen och modern lät dem titta så mycket de ville, för grönt är bra för ögonen.

– Vad stor världen är! sade alla ungarna för de hade nu mycket bättre svängrum än då de låg inuti ägget.

– Tror ni att det här är hela världen? sade modern. Den sträcker sig långt på andra sidan trädgården, ända in på prästens ägor, men där har jag aldrig varit.

– Är ni här allesammans? Och så reste hon på sig. Nej, jag har inte alla! Det största ägget ligger där ännu. Hur länge skall detta vara? Nu är jag ju jättetrött! Och så lade hon sig igen.

– Nå, hur går det? sade en gammal anka, som kom på besök.

Det dröjer så länge med det ena ägget! sade ankan, som låg och ruvade. Det vill inte gå hål på det. Men titta på alla de andra, de är de vackraste ankungar jag någonsin sett.

– Låt mig se det där ägget, som inte vill brista! sade den gamla ankan. Du skall se att det är ett kalkonägg ! På det sättet blev jag också lurad en gång.

– Får jag se på ägget! Jo, det är ett kalkonägg! Låt du det ligga och lär de andra barnen simma!

– Jag vill ändå ligga litet längre på det, sade den ruvande ankan. Har jag nu legat så länge, så kan jag ligga den återstående tiden med.

– Var så god! sade den gamla ankan och så gick hon.

Äntligen brast det stora ägget. Pip! pip! sade ungen och ramlade ut. Han var så stor och ful. Ankan såg på honom.

– Det var då en förskräckligt stor ankunge den där! sade hon. Ingen av de andra ser ut så. Det är väl aldrig en kalkonunge ! Nå ja, det kommer vi snart underfund med. I vattnet skall han, om jag så måste sparka ut honom.

Nästa dag var det ett härligt väder. Solen sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern med hela sin familj gick ner till kanalen.
Plask! Hon sprang ut i vattnet. Kvack! kvack! sade hon och den ena ankungen efter den andra plumsade ut i vattnet efter henne. Vattnet gick över huvudet på dem men de kom snabbt upp igen och flöt så vackert. Benen gick av sig själva. Alla var ute, den fula, grå ungen simmade med.

– Nej, det är inte någon kalkon! sade hon. Se bara, hur vackert han använder benen och hur rak han håller sig! Det är min egen unge. I själva verket är han ändå ganska vacker, när man riktigt betraktar honom. Kvack! Kvack! kom nu med, så skall jag föra er ut i världen och presentera er i ankgården.

Så kom de in i ankgården. Det var ett förskräckligt väsen där inne eftersom det var två familjer, som slogs om ett ålhuvud.

– Se, så går det till i världen! sade ankmodern och slickade sig om näbben. Se till att sköta er och nig med halsen för den gamla ankan där borta! Hon är den förnämaste av alla här. Hon är av spanskt blod därför är hon så tjock.

– Pass på! Inte i hop med benen! En väluppfostrad ankunge sätter ut benen långt ifrån varandra, liksom far och mor. Se så, nig nu och säg kvack!

Och det gjorde de, men de andra ankorna runt omkring såg på dem och sade helt högt: Se! Nu skall vi få det där följet också! Precis som om vi inte redan var tillräckligt många! Och fy, så den där ena ungen ser ut! Honom kan vi ju inte tåla. – Och strax flög en anka fram och bet honom i nacken.

– Låt honom vara! sade modern. Han gör ju ingen något ont!

– Ja, men han är för stor och ovanlig, sade ankan, som hade bitit honom och därför skall han näpsas.

– Det är vackra barn mor har, sade den gamla ankan. Alla är vackra, så när som på den där ena. Den har inte lyckats. Jag skulle önska, att hon kunde göra om den.

– Det går inte för sig, ers nåd! sade ankmodern. Han är inte vacker, men han är en innerligt god varelse och simmar lika vackert som någon av de andra, ja, till och med litet bättre. Han har legat för länge i ägget. Därför har han inte fått den rätta formen. Och så plockade hon honom i nacken och hyfsade till honom

– De andra ungarna är söta, sade den gamla ankan. Känn er nu som hemma här och om ni hittar ett ålhuvud så kan ni ge det till mig.

Den stackars ankungen, som kommit sist ur ägget och var så ful, blev biten, knuffad och hånad av både ankor och höns. Han är för stor, sade de allesammans och kalkontuppen, som var född med sporrar och därför trodde sig vara kejsare, blåste upp sig som ett skepp för fulla segel, gick rakt in på honom och så kluckade han och blev helt röd i huvudet. Den stackars ankungen visste varken hur han skulle stå eller gå. Han var så ledsen för att han var så ful och ett åtlöje för hela ankgården.

Så gick det den första dagen och sedan blev det allt värre och värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem allihop. Till och med hans syskon var elaka mot honom och de sade hela tiden : Om katten ändå ville ta dig, ditt otäcka spektakel! Och modern sa: Om du ändå vore långt härifrån! Ankorna bet honom, hönsen hackade honom och pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade till honom med foten.

Då sprang och flög han över staketet. De små fåglarna i buskarna for förskräckta upp i luften. Det är för att jag är så ful, tänkte ankungen och slöt till ögonen, men sprang ändå framåt. Så kom han ut till den stora mossen, där änderna bodde. Här låg han hela natten, han var så trött och sorgsen.

Om morgonen flög änderna upp och de såg på den nya kamraten. Vad är du för en? frågade de och ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade så gott han kunde.
– Du är innerligt ful! sade änderna, men det kan då göra oss det samma, bara du inte gifter dig in i vår familj.

– Den stackarn! han tänkte visst inte på att gifta sig, bara han fick lov att ligga i vassen och dricka litet vatten.

Han väntade flera timmar, innan han såg sig om och så skyndade han bort från mossen allt vad han kunde. Han sprang över fält och äng och det var en sådan blåst, att han hade svårt att komma framåt.

Fram mot kvällen kom han till en fattig liten bondstuga. Den var så eländig, att den inte själv visste åt vilken sida den skulle ramla så den blev stående. Blåsten susade till den grad omkring ankungen, att han måste sätta sig på stjärten för att hålla mot och det blev allt värre och värre. Nu märkte han, att dörrens ena gångjärn hade lossnat och dörren hängde så snett att han genom springan kunde smyga sig in i rummet och det gjorde han.

Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna. Katten, som hon kallade Kisserulten, kunde skjuta rygg och spinna, han gnistrade till och med, men då måste man stryka honom mot håren. Hönan hade mycket små, korta ben och kallades därför Kyckelikortben. Hon värpte snällt och gumman höll av henne som sitt eget barn.

På morgonen märkte man snabbt den främmande ankungen och katten började spinna och hönan kackla.

– Vad för något! sade gumman och såg sig runt omkring. Men hon såg inte så bra och så trodde hon, att ankungen var en fet anka, som hade kommit vilse. Det var ju en rar fångst! sade hon. Nu kan jag få ankägg, bara det inte är en ankhanne. Det måste vi pröva.

Och så blev ankungen antagen på prov i tre veckor men det blev inga ägg. Katten var herre i huset, och hönan var fru och alltid sade de: Vi och världen! De trodde, att de utgjorde hälften av den och det var den allra bästa delen.

Ankungen tyckte, att man också kunde ha en annan åsikt, men det kunde hönan inte tåla.

-Kan du lägga ägg? frågade hon.

– Nej!

– Nå, håll då munnen på dig !

Och katten sade: Kan du skjuta rygg, spinna och gnistra?

– Nej!

– Ja, då skall du inte ha någon åsikt, då förståndigt folk talar!

Och ankungen satt i sin vrå och var på dåligt humör. Plötsligt kom han att tänka på friska luften och solskenet Och fick lust att flyta på vattnet. Slutligen kunde han inte låta bli att säga det till hönan.

– Vad går åt dig? frågade hon. Du har ingenting att göra, därför får du de där infallen. Lägg ägg eller spinn, så gå det över!

– Men det är så härligt att flyta på vattnet! sade ankungen. Så härligt att få det över huvudet och dyka ned till bottnen.

– Jo, det är just ett stort nöje! sade hönan. Du måste visst ha blivit tokig! Fråga katten, som är den klokaste jag känner, om han tycker om att flyta på vattnet eller dyka ned. Jag vill inte tala om mig. Fråga själva vårt herskap, den gamla gumman. Klokare än hon fins ingen i världen. Tror du, att hon har lust att flyta och få vatten över huvudet?

– Ni förstår mig inte, sade ankungen.

– Ja, om inte vi förstår dig, vem skulle då förstå dig? Du tror väl inte att du kan vara klokare än katten och gumman, för att inte tala om mig? Se nu bara till, att du lägger ägg och lär dig spinna eller gnistra!

– Jag tror, att jag vill gå ut i vida världen, sade ankungen.

– Ja, gör det du! sade hönan.

Och så gick ankungen. Han flöt på vattnet, han dök, men av alla djur sågs han över axeln för sin fulhet.

Nu kom hösten, löven i skogen blev gula och bruna och uppe i luften såg det kallt ut. Molnen hängde tunga. Ja, man kunde riktigt frysa, då man tänkte på det. Den stackars ankungen hade verkligen inte trevligt.

En kväll när solen gick ned kom en hel flock stora vackra fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett några så vackra, de var alldeles skinande vita, med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett helt underligt ljud, bredde ut sina präktiga, långa vingar och flög bort från de kalla trakterna till varmare länder och öppna sjöar. De steg så högt, så högt och den fula , lilla ankungen blev så underlig till mods. Han vände sig runt omkring i vattnet och sträckte halsen högt upp i luften efter dem och utstötte ett skri så högt och förunderligt, att han själv blev rädd. Han kunde inte glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna och då han inte längre kunde se dem, dök han ända ned till bottnen och när han kom upp igen, var han utom sig. Han visste inte vad fåglarna hette eller vart de flög, men tyckte ändå om dem så, som han ännu aldrig hade tyckt om någon. Han var inte avundsjuk på dem. Han skulle varit glad, om bara ankorna velat ha honom bland sig, det stackars fula djuret!

Och vintern blev så kall, så kall. Ankungen måste simma omkring i vattnet för att hindra att det skulle frysa till. Men med varje natt blev hålet, som han simmade i, allt mindre och mindre. Det frös så, att det knakade i isskorpan. Ankungen måste ständigt röra benen, så att vattnet inte skulle frysa till. Till slut blev han utmattad, låg alldeles stilla och frös fast i isen.

Tidigt på morgonen kom en bonde. Han fick se honom, gick ut och slog med sin träsko sönder isen och bar så ankungen hem till sin hustru. Där blev han återkallad till livet.
Barnen ville leka med honom, men ankungen trodde, att de ville göra honom illa och for i förskräckelsen upp i mjölkfatet, så att mjölken skvalpade ut på golvet. Gumman skrek och slog med händerna i vädret, så flög han i tråget, där smöret låg och så ned i mjöltunnan och upp igen. Åh, så han såg ut! Gumman skrek och slog efter honom med eldtången och barnen sprang omkull varandra för att fånga ankungen och de skrattade och skrek. Som tur var stod dörren öppen. Ut for han bland buskarna i den nyfallna snön – och där låg han som i dvala.

Under den stränga vintern fick han utstå nöd och elände. Han låg i mossen bland vassen, då solen åter började att skina varmt, lärkorna sjöng – det var härlig vår.

Då lyfte han med ens sina vingar, de susade starkare än förr och bar honom kraftigt framåt och innan han visste av det, var han i en stor trädgård , där äppelträden stod i blom och syrenerna blommade och hängde ner mot kanalen. Här var så vackert! Och ut ur de täta buskarna mitt framför honom kom tre vackra, vita svanar. De blåste upp fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs av ett underligt vemod.

– Jag vill flyga fram till dem, de kungliga fåglarna men de skulle hugga ihjäl mig, för att jag som är så ful vågar närma mig dem. Men det gör det samma! Bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården och slita ont om vintern. Han flög ut i vattnet och simmade fram mot de präktiga svanarna. De såg honom och sköt med uppblåsta fjädrar fram emot honom.

– Döda mig bara! sade det stackars djuret, böjde sitt huvud ned mot vattenbrynet och väntade döden. Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen bild men han var inte längre en klumpig, svartgrå fågel, ful och stygg, utan var själv en svan.

Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara legat i ett svanägg.

– Och de stora svanarna simmade runt omkring honom och strök honom med näbben.

Ut i trädgården kom några små barn. De kastade bröd och säd ut i vattnet. Det minsta ropade: Där är en ny! Och de andra barnen jublade också: Ja, det har kommit en ny! Och de klappade händerna och dansade runt omkring, sprang efter far och mor och så kastades bröd i vattnet och alla sade de: Den nya är den vackraste!

Så ung och så söt! Och de gamla svanarna bugade sig för honom.

Då kände han sig helt blyg och stack huvudet bakom vingarna. Han visste inte hur det var. Han var allt för lycklig, men alls inte stolt, för ett gott hjärta blir aldrig stolt. Han tänkte på, hur han hade varit förföljd och förhånad och hörde nu alla säga, att han var den vackraste av alla vackra fåglar. Och syrenerna böjde sig med kvistarna ända ned i vattnet till honom och solen sken så varmt och så gott. Då blåste hans fjädrar upp sig, den smidiga halsen höjde sig och ur hjärtat jublade han:

– Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den fula ankungen!

Det var en gång för länge sedan en liten flicka som bodde tillsammans med sin mamma i en liten stuga intill en stor skog. De hade det rätt bra om de inte hade varit så förskräckligt fattiga. Det var det många som var på den här tiden.

Varje dag gick mamman den långa vägen in till staden för att söka arbete. Ibland fick hon hjälpa någon att tvätta ibland var det någon, som behövde hjälp med städningen, men ofta fick hon gå hem utan att ha tjänat ett öre och då kunde hon ju inte handla någon mat.

Varje morgon tog den lilla flickan sin hink och gick in i skogen för att plocka lite blåbär så de i alla fall hade något att äta. En morgon ville flickan inte plocka blåbär. Hon sa till mamman att hon ville ha gröt, sådan som grannarna åt nästan varje dag.
– Lilla vän de är rika och kan köpa risgryn, det kan inte jag sa mamman.
– Jag går väl till skogen och plockar bär då sa flickan.

När hon kom ut i skogen så hörde hon någon som ropade:
– Hallå.
Hon tittade sig omkring, men kunde inte se någon. Efter en stund var det någon, som ropade igen. Nu fick hon syn på en liten grå gubbe som satt på en sten.
– Vem är du som plockar blåbär här i min skog? sa gubben.
– Jag heter Anna och jag brukar plocka bär här. Inte visste jag att det var din skog, sa flickan.
– Okej, du får plocka bär här då, sa gubben.
– Egentligen vill jag inte plocka blåbär för jag är trött på att äta bär varenda dag. Jag vill ha gröt, men vi har inga pengar att köpa ris för, sa flickan.
– Lätt ordnat, sa gubben.
– Du tar med dig en gryta och kommer hit i morgon, men det ska vara en jättefin gryta. Har ni någon fin gryta?
– Ja det har vi, men jag får nog inte ta med mig den för mamma sa flickan.

Anna funderade hela dagen på vad den lilla gubben hade sagt men hon berättade det inte för mamman. Nästa dag gick hon in i skogen och med sig hade hon den fina grytan och gubben satt på samma sten som dagen innan.
– Har du grytan med dig? sa gubben.
Flickan nickade och visade honom grytan.
– Den duger, sa gubben.
Sedan plockade han fram en förskräckligt ful och bucklig gryta.
– Menar du att vi ska byta och att jag ska få den fula grytan istället? Det går ju inte. Mamma kulle bli jättearg och ledsen, sa flickan.
– Du glömmer att det här är en förtrollad gryta, sa gubben.
– Ja men hur gör man? undrade flickan.
– Lyssna nu mycket noga!
Först fyller du grytan med vatten. Sedan tänder du eld i spisen, sätter på grytan och säger:
– Snälla gryta koka gröt
När grytan är full säger du:
– Snälla gryta sluta koka gröt.
Du måste säga precis så förstår du? sa gubben.
Flickan nickade och tackade honom.

När flickan kom hem var mamman inte hemma, så flickan hällde vatten i grytan och satte den på spisen, men hon vågade inte göra eld i spisen för det hade mamman förbjudit henne att göra. När mamman kom hem och fick se den fula buckliga grytan undrade hon var den kom ifrån.
– Har du hittat den i skogen? Du samlar då på allt möjligt skräp, sa mamman.
– Det är en förtrollad gryta, som kan koka gröt på bara vatten, sa flickan.
– Kära lilla barn det finns inga förtrollade grytor, sa mamman.
– Jo det är visst en förtrollad gryta. Jag fick byta till mig den av en liten gubbe, som bor i skogen. Jag bytte den mot din nya gryta, sa flickan.
– Snälla lilla barn det har du väl inte gjort!
– Snälla mamma tänd i spisen så får du se, sa flickan.
Mamman suckade, men gjorde som flickan sa.
– Snälla gryta koka gröt, sa flickan.
Då hände det något märkligt. Grytan började koka. Det blev mer och mer gröt ända tills flickan sa:
– Snälla gryta sluta koka gröt.
Då slutade den koka.
– Oj det är verkligen en förtrollad gryta. Vad glad jag är. Nu behöver vi aldrig mer vara hungriga. Tack kära barn, sa mamman.
– Det var väl tur att jag träffade den lilla gubben, sa flickan.
– Ja det var det verkligen.
Sen den dagen kunde flickan och hennes mamma äta gröt så ofta de ville

Det var en gång tre bockar, som skulle gå till ängen och äta sig feta. Alla tre hette Bocken Bruse. På vägen var det en bro över en fors, som de måste över, och under den bron bodde ett otäckt troll med ögon som tenntallrikar och näsa lång som ett räfseskaft.

Först kom den yngsta Bocken Bruse och skulle över bron. Tripp, tripp, trapp, lät det i bron.
– Vem är det som trippar på min bro? skrek trollet.
– Det är den minsta bocken Bruse. Jag ska till ängen och bli fet, sa bocken med sin ljusa röst.
– Nu kommer jag och tar dig! sa trollet.
– Åh, nej, ta inte mig, för jag är så liten. Vänta lite, så kommer den mellersta Bocken Bruse. Han är mycket större!
– Kör till då, sa trollet.

Efter en liten stund kom den mellersta Bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, lät det i bron.
– Vem är det som trampar på min bro? skrek trollet.

– Det är bara den mellersta Bocken Bruse, som ska till ängen och bli fet, sa bocken med sin ganska kraftiga röst.
– Då kommer jag och tar dig! skrek trollet.
– Åh nej, ta inte mej! Vänta lite, så kommer den stora Bocken Bruse, han är mycket, mycket större!
– Låt gå, sa trollet otåligt.

Rätt som det var kom den stora Bocken Bruse. Tripp, trapp, tripp, trapp, tripp, trapp, lät det i bron. Den bocken var så tung att det knakade och brakade i bron.
– Vem är det som klampar på min bro ? skrek trollet.
– Det är den stora Bocken Bruse, sa bocken med sin dånande röst.
– Då är det dig jag väntat på och nu kommer jag och tar dig! skrek trollet.
– Ja, kom du bara!, sa bocken. Och så rusade han på trollet och stångade det så hårt att det for iväg långt bort och ner i ån.

Och tack vare det kunde alla tre gå till ängen. Där blev bockarna så feta, så feta, att de knappast orkade gå hem
igen. Och har inte fettet ramlat av dem, så är de väl feta än.

SLUT!

En gång i tiden for två kungasöner ut i världen för att söka sin lycka. De förföll till ett slösaktigt och slarvigt leverne vilket gjorde att de inte ville återvända hem.

Deras bror, som var liten till växten som en dvärg, blev orolig för dem och efter en tid åkte han ut för att leta efter dem. När han hittade dem så skrattade de åt honom. Hur kunde han tro att han som var så liten och obetydlig skulle klara av att ta sig fram i världen när de, som var så mycket klokare, hade svårt att klara sig.

Emellertid gjorde de tre bröderna sällskap och kom så småningom till en myrstack. De två äldre bröderna ville förstöra den för att se hur de skräckslagna myrorna skulle springa omkring och bära sina ägg. Den lilla dvärgen sa då ”Låt de stackars myrorna njuta av sitt liv, jag tycker inte att ni skall bråka med dem”.

Så gick de vidare och kom till en sjö där många, många ankor simmade omkring. De två bröderna ville fånga två av dem och steka dem, men dvärgen sa då: ”Låt de stackars ankorna vara och låt dem njuta av sitt liv. Döda dem inte!”

Sedan kom de till ett ihåligt träd där bin hade byggt ett bo. Det var så mycket honung så att den rann nerför stammen. De två bröderna ville tända en eld under trädet och döda alla bin så att de kunde komma åt deras honung men dvärgen höll dem tillbaka och sade: ”Låt de stackars insekterna njuta av sitt liv. Jag kan inte tillåta att ni eldar upp dem!”

Så småningom kom de tre bröderna till ett slott. Där fick de se ett stall där det stod fina hästar men de var av marmor och inga människor syntes till.
Sedand gick de igenom alla rum på slottet tills de kom till ett rum där det var tre lås. I mitten av dörren satt det en lucka så att man kunde se in i rummet. När de kikade genom luckan såg de en liten grå gammal man som satt vid ett bord. De ropade till honom en och två gånger men han hörde inte. När de ropade en tredje gång reste han sig och kom bort till dem.

Han sade ingenting men tog tag i dem och ledde dem till ett vackert bord som var täckt med alla möjliga godsaker. När de ätit visade han dem till var sitt sovrum.

Nästa morgon kom han till den äldste brodern och tog med honom till ett marmorbord, där det låg tre tavlor som beskrev hur slottet skulle kunna bryta sin förtrollning.

På den första tavlan stod det: ’I skogen under mossan ligger det 1000 pärlor som tillhör kungens dotter. De måste bli funna och om någon enda skulle fattas när solen går ner så kommer den som har letat efter dem att förvandlas till marmor.’

Den äldste gav sig iväg för att leta efter pärlorna. Han letade hela dagen men när kvällen kom hade han inte hittat ens hundra pärlor så han förvandlades till sten precis som tavlan hade förutspått.

Nästa dag tog den näst äldste brodern över uppgiften men han lyckades inte bättre än sin broder eftersom han bara hittade ytterligare 100 pärlor så även han förvandlades till sten.

Till sist blev det den lille dvärgens tur. Han började leta i mossan men det var så svårt att hitta och det var så tröttsamt så han satte sig på en sten och började gråta.
När han satt där kom myrornas konung (vars liv han hade räddat) och hjälpte honom tillsammans med fem tusen myror. Det dröjde då inte länge förrän de hittat alla pärlor och lade dem i en hög.

På den andra tavlan stod det: ’Nyckeln till prinsessans sovrum måste fiskas upp ur sjön’.
När dvärgen kom fram till stranden av sjön, såg han de två ankorna vars liv han hade räddat, simmande omkring ute på sjön. Ankorna dök ner i sjön och snart hade de hittat nyckeln och gav den till honom.

Den tredje uppgiften var den svåraste. Den bestod i att han skulle peka ut den yngsta av kungens tre döttrar. De var alla vackra och exakt lika men han hade fått sig berättats att den äldsta hade ätit lite socker, den näst äldsta lite sirap och den yngsta en sked honung. Han behövde alltså lista ut vem som ätit honung.
Då kom bidrottningen som hade blivit räddad av den lille dvärgen från elden. Hon smakade på deras läppar och så småningom satte hon sig på den som ätit honung. Dvärgen visste då att det var den som var yngst.

Då blev all förtrollning bruten och alla som blivit förvandlade till sten vaknade till liv och blev som vanligt igen och dvärgen gifte sig med den yngsta och bästa prinsessan och blev kung efter hennes fars död. Hans två bröder gifte sig med de två andra systrarna och alla levde de lyckliga i många, många år.